I dag kunde man nästan ta på den. Den kletade över bilfönstret, hängde närgånget ned över vägen och rullade kullerbytta över rondellen. Jag måste sätta på vindrutetorkaren trots att de inte regnade. Så den betedde sig. Jag menar dimman.En riktigt otäck liten sak. Och alltför påträngande för oss folk. För det ångar ordentligt i havet runt Åland nu. Tills isen kanske lägger locket på någongång i vinter.
Novemberdimma, mer som en utsupen asfaltläggare i högtrafik. För mycket rök och dis, för att se ordentligt och som bara väntar på att ångan skall dunsta och vägen vara fri igen.
onsdag 25 november 2009
tisdag 24 november 2009
En artikel publicerad i Ålandstidningen.
Zarah – en Zarah Leander kabaré
Vem: Olivia Stevens, Sverige sång, Jasse Varpama, Finland, piano
Var: Alandica
När: onsdagen 7 oktober kl 19.00
Marhällor: 3 st
Primadonnan och filmstjärnan Zarah Leander (1907-1981) har fascinerat och ifrågasatts genom åren. Både som artist men även som människa. Vem var hon egentligen? Hur tänkte hon. Betydde pengar allt för henne. Orsakerna till frågorna var stjärnans enorma popularitet i Tyskland under andra världskriget. Tjejen från Karlstad hade sålt sig till Hitler och Goebbels för att i filmer och kabaréer skapa den verklighetsflykt som det tyska folket behövde. Det var vad många tänkte – och ännu tänker.
Efter hennes död har ett flertal artister försökt besvara frågorna om Zarahs roll i detta skräckkabinett. Därmed hålls stjärnas strålglans vid liv.
Den svensk - amerikanska skådespelerskan Olivia Stevens, med judiska förfäder, är ytterligare en artist som valt att göra ett personporträtt av Zarah. Olivia har lång erfarenhet som musikalartist både i Sverige och i USA. Men hennes hittills största framgång är från Malmöteaterns uppsättning av ”Cabaret” där hon spelade Sally Bowels. I föreställningen om Zarah framträder Oliva med eget manus och sig själv som jämförelseobjekt, för att söka svaren om Zarah. Om moralen och etiken. Det är en ärlig ansats – men inte helt enkel.
In på scenen kommer en vacker kvinna klädd i en lång svart, böljande klänning. Hon bär svarta solglasögonen och sjunger den välkända ”Vill du se en stjärna?” Sedan rullar programmet vidare. Vi lyssnar till ”Café Zigaro,”, ”Kann denn Liebe sünde”, och ett flertal andra sånger. Olivia sjunger med liknande brytning som Zarah hade efter många år i Tyskland och rösten ligger nära den åldrande Zarah. Ibland glider personen Oliva avsiktligt fram i gestaltningen. Om än något oklart.
Och det är skiftningarna mellan de två karaktärerna som gör föreställningen något diffus i kanterna. Det gäller både Olivias och Zarahs karaktärer som kunde fördjupas. Med fler scener, fler musikinstrument, för endast ett piano kändes litet tunt. Mer inträngande frågor om moral och etik inom konsten borde ställas. Då kunde kabarén växa och blomma ut. Det fanns dock ett flertal guldkorn: som då Oliva beskriver Zarahs möte med en trånande Goebbels och den påföljande distinkt sjungna sången ”Det började med ett glas champagne,” Och jag gillade sångerskans sätt att sjunga ”Jag vill ha en gondol” i slutet av föreställningen, som jag fann både rörande och äkta. Lika så den sista sången ”Churs Bells” där Oliva uppvisade sin personlighet, sin vokala förmåga och sin vackra röst.
Eivor Lindström
Zarah – en Zarah Leander kabaré
Vem: Olivia Stevens, Sverige sång, Jasse Varpama, Finland, piano
Var: Alandica
När: onsdagen 7 oktober kl 19.00
Marhällor: 3 st
Primadonnan och filmstjärnan Zarah Leander (1907-1981) har fascinerat och ifrågasatts genom åren. Både som artist men även som människa. Vem var hon egentligen? Hur tänkte hon. Betydde pengar allt för henne. Orsakerna till frågorna var stjärnans enorma popularitet i Tyskland under andra världskriget. Tjejen från Karlstad hade sålt sig till Hitler och Goebbels för att i filmer och kabaréer skapa den verklighetsflykt som det tyska folket behövde. Det var vad många tänkte – och ännu tänker.
Efter hennes död har ett flertal artister försökt besvara frågorna om Zarahs roll i detta skräckkabinett. Därmed hålls stjärnas strålglans vid liv.
Den svensk - amerikanska skådespelerskan Olivia Stevens, med judiska förfäder, är ytterligare en artist som valt att göra ett personporträtt av Zarah. Olivia har lång erfarenhet som musikalartist både i Sverige och i USA. Men hennes hittills största framgång är från Malmöteaterns uppsättning av ”Cabaret” där hon spelade Sally Bowels. I föreställningen om Zarah framträder Oliva med eget manus och sig själv som jämförelseobjekt, för att söka svaren om Zarah. Om moralen och etiken. Det är en ärlig ansats – men inte helt enkel.
In på scenen kommer en vacker kvinna klädd i en lång svart, böljande klänning. Hon bär svarta solglasögonen och sjunger den välkända ”Vill du se en stjärna?” Sedan rullar programmet vidare. Vi lyssnar till ”Café Zigaro,”, ”Kann denn Liebe sünde”, och ett flertal andra sånger. Olivia sjunger med liknande brytning som Zarah hade efter många år i Tyskland och rösten ligger nära den åldrande Zarah. Ibland glider personen Oliva avsiktligt fram i gestaltningen. Om än något oklart.
Och det är skiftningarna mellan de två karaktärerna som gör föreställningen något diffus i kanterna. Det gäller både Olivias och Zarahs karaktärer som kunde fördjupas. Med fler scener, fler musikinstrument, för endast ett piano kändes litet tunt. Mer inträngande frågor om moral och etik inom konsten borde ställas. Då kunde kabarén växa och blomma ut. Det fanns dock ett flertal guldkorn: som då Oliva beskriver Zarahs möte med en trånande Goebbels och den påföljande distinkt sjungna sången ”Det började med ett glas champagne,” Och jag gillade sångerskans sätt att sjunga ”Jag vill ha en gondol” i slutet av föreställningen, som jag fann både rörande och äkta. Lika så den sista sången ”Churs Bells” där Oliva uppvisade sin personlighet, sin vokala förmåga och sin vackra röst.
Eivor Lindström
måndag 23 november 2009
Myrsamhälle
På morgonpromenaden med Darwin gick jag samma väg som jag brukar. Precis vid den stora myrstacken lossar jag hunden och han får springa fritt. Glatt drar han iväg med raketfart och cirklar kring mig.
skogen är inte särskilt stor utan består mest av berg och små kärr och mossor. Men intill myrstacken ligger en mindre djävulsåker som man inte skall försöka promenera på. Jag skall visa foto någon dag. Den ligger ett stenkast från hemmet.
Men åter till myrorna. Jag gillar dem bäst då de är samlade i hög och inte på besök i mitt hem.
fredag 20 november 2009
foto: Eivor L
Lite värme från en lampa som brunnit i en fartygslanterna och rest över de stora världshaven. Det tycker jag är magiskt. Novembermånad är som gjord för det.
Ett givande bloggbesök
Jag fick plötsligt besök på bloggen av en mycket flitig,musikintresserad bloggare som är författaren och journalisten Thomas Nydahl. En besök som resulterat i att jag nu har boken "Musiken som föddes bortom haven". Det är en av Thomas böcker - en "berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet. Och det är fadon som för oss samman som nätbekanta. Då jag skrev en C-uppsats i musikvetenskap om bl a fadomusik använde jag mig av hans tidigare utgivna bok, "Kärlek och längtan".
Nu finns jag med på hans blogg Occident.
Tack för det!
Nu finns jag med på hans blogg Occident.
Tack för det!
måndag 16 november 2009
Katrina minns Jack
I fredags var jag till Alandica och lyssnade till Katrina minns Jack. Här kommer recensionen. Publicerad i Ålandstidningen 16.11-09.
Katrina minns Jack. Musik ur musikteatern Katrina.
Kompositör: Jack Mattsson
Sångtexter: Lars Huldén
Solister: Therese Karlsson, sopran, Frida Söderdahl, sopran, Sofie Asplund, sopran, Gabriel Suovanen, baryton, Sören Lillkund, baryton, Mikael Fagerholm, baryton
Körmästare: Kaj-Gustav Sandholm
Orkester: Jakobstads sinfonietta
Dirigent: Anna-Maria Helsing
Minnestext: Robert Liewendahl
Textläsning: Gun Sjöroos
4 marhällor
Konserten till Jack Mattssons (1954-2007) minne bestod till största delen av solister och körmedlemmar som medverkade då musikteatern Katrina hade premiär 1997. Musikteatern är en dramatisering av ålänningen Sally Salminens (1906-1976) roman Katrina. Tanken denna gång var att uppföra scener ur Katrina – men det måste ändras p g a upphovsrättsproblem. Vid kvällens konsert framfördes därför enbart musiken. Det fanns även avvikelser i programmet då Annika Sjölund inställt. Katrina sjöngs av Therese Karlsson, och Saga av Sofie Asplund.
Det är Sören Lillkung som i karaktären Johan är först ut i solistskaran. I sången Vårnattsvandring lockar den fattiga Vårdösjömannen med sockersöta ord Katrina med sig hem till Åland. Den fortsatta intrigen torde vara känd för de flesta. Sören sjunger bra men tolkningen av Johan övertygar inte. Denna Johan är alltför stel och friserad och det stör mig att sångaren sjunger med finlandssvenska bullriga l-ljud. Det är inte Sallys Johan. Och som infödd Vårdöbo vet jag en del om det.
Men Jacks kompositioner är varierade, lekfulla och vackra och lägger en försonande hand över sådana brister. Björn Blomqvist däremot, känns äkta då han framför Jag, kapten Nordqvist. Tydlig diktion och tonerna sitter där de ska. Sofies lyriska ljusa stämma imponerade liksom Fridas litet mörkare klang. Och det var fint att se den känslighet som Gabriel Suovanen hade i duetten Romas tillsammans med Sofie. Det hade lätt kunnat vara något annat. Slavsången, påminnande om musik ur Bizets Carmen behärskades galant av Therese – även om många saknade Annikas själfulla tolkningar. Mikael Fagerholm Boenes Aires var det enda uppförandet som gestaltades sceniskt. Hans expressiva, taktfasta danslektion med seglarkompisarna i Eriks roll, blåste liv i medsångarna. Jag gillar Mikaels attityd på scenen – allt eller inget!
Kören var ett viktigt inslag i föreställningen där stämdynamiken fungerade bra – trots få tenorer. Det klingade mycket vackert. Det gjorde också orkestern med sin duktiga dirigent. Varvat med musiken framfördes Robert Liewendals känslosamma minnestext över Jack – och skådespelaren Gun Sjöroos läste engagerat och distinkt.
De flesta av sångerna kan nog betraktas som opera för här finns inslag av koloratursång, stämsång och tematiska upprepningar, förstärkta av kör. Men den romantiska Äppelträdet som sjungs som avslutning är mer klassisk konstmusik innehållande citat ur Visa till Åland. En verkligt rörande komposition.
Det är helt klart att Katrina fungerar i konsertform men är ändå bäst dramatiserad. Slutligen, Åland har i dessa dystra spartider med Katrina en möjlighet till turistisk satsning som skulle göra varumärket Åland stor nytta. Dumspara inte bort det.
Eivor Lindström
Katrina minns Jack. Musik ur musikteatern Katrina.
Kompositör: Jack Mattsson
Sångtexter: Lars Huldén
Solister: Therese Karlsson, sopran, Frida Söderdahl, sopran, Sofie Asplund, sopran, Gabriel Suovanen, baryton, Sören Lillkund, baryton, Mikael Fagerholm, baryton
Körmästare: Kaj-Gustav Sandholm
Orkester: Jakobstads sinfonietta
Dirigent: Anna-Maria Helsing
Minnestext: Robert Liewendahl
Textläsning: Gun Sjöroos
4 marhällor
Konserten till Jack Mattssons (1954-2007) minne bestod till största delen av solister och körmedlemmar som medverkade då musikteatern Katrina hade premiär 1997. Musikteatern är en dramatisering av ålänningen Sally Salminens (1906-1976) roman Katrina. Tanken denna gång var att uppföra scener ur Katrina – men det måste ändras p g a upphovsrättsproblem. Vid kvällens konsert framfördes därför enbart musiken. Det fanns även avvikelser i programmet då Annika Sjölund inställt. Katrina sjöngs av Therese Karlsson, och Saga av Sofie Asplund.
Det är Sören Lillkung som i karaktären Johan är först ut i solistskaran. I sången Vårnattsvandring lockar den fattiga Vårdösjömannen med sockersöta ord Katrina med sig hem till Åland. Den fortsatta intrigen torde vara känd för de flesta. Sören sjunger bra men tolkningen av Johan övertygar inte. Denna Johan är alltför stel och friserad och det stör mig att sångaren sjunger med finlandssvenska bullriga l-ljud. Det är inte Sallys Johan. Och som infödd Vårdöbo vet jag en del om det.
Men Jacks kompositioner är varierade, lekfulla och vackra och lägger en försonande hand över sådana brister. Björn Blomqvist däremot, känns äkta då han framför Jag, kapten Nordqvist. Tydlig diktion och tonerna sitter där de ska. Sofies lyriska ljusa stämma imponerade liksom Fridas litet mörkare klang. Och det var fint att se den känslighet som Gabriel Suovanen hade i duetten Romas tillsammans med Sofie. Det hade lätt kunnat vara något annat. Slavsången, påminnande om musik ur Bizets Carmen behärskades galant av Therese – även om många saknade Annikas själfulla tolkningar. Mikael Fagerholm Boenes Aires var det enda uppförandet som gestaltades sceniskt. Hans expressiva, taktfasta danslektion med seglarkompisarna i Eriks roll, blåste liv i medsångarna. Jag gillar Mikaels attityd på scenen – allt eller inget!
Kören var ett viktigt inslag i föreställningen där stämdynamiken fungerade bra – trots få tenorer. Det klingade mycket vackert. Det gjorde också orkestern med sin duktiga dirigent. Varvat med musiken framfördes Robert Liewendals känslosamma minnestext över Jack – och skådespelaren Gun Sjöroos läste engagerat och distinkt.
De flesta av sångerna kan nog betraktas som opera för här finns inslag av koloratursång, stämsång och tematiska upprepningar, förstärkta av kör. Men den romantiska Äppelträdet som sjungs som avslutning är mer klassisk konstmusik innehållande citat ur Visa till Åland. En verkligt rörande komposition.
Det är helt klart att Katrina fungerar i konsertform men är ändå bäst dramatiserad. Slutligen, Åland har i dessa dystra spartider med Katrina en möjlighet till turistisk satsning som skulle göra varumärket Åland stor nytta. Dumspara inte bort det.
Eivor Lindström
tisdag 10 november 2009
Ulvens Döttrar
Musikrecension publicerad i Ålandstidningen 10 november. Jag har använt samma rubriker som tidningens. Men varit litet generösare med spaltbredden.
En klunk av det blå
Artister: Ulvens Döttrar: Isabella Sarling, Johanna Grüssner, Ella Grüssner Cromwell-Morgan
Marhäller: 4 stycken
Tre systrar och tre styrkor på ny CD
Det är skojigt att få en ny åländsk CD i sin hand. Och den här gången behöver man inte känna sig besviken. Ulvens Döttrars nya album En klunk av det blå innehåller hela 18 låtar bestående av åländska textskrivare ur skrivareliten, en av dem Carina Karlsson. Lyssnarna förs därmed in i en värld fylld av mystik, makt, systerskap, natur och kärlek. En både förtrollande och magisk värld. Här kan du få ”Glo en ko i ögonen” eller ”Som en skata” följa med på en Blåkullafärd till universum. Lite som att bjudas på Halloweenfest med tårtkalas.
Flytande gräns
Musikaliskt står albumet med rötterna i den traditionella folkmusiken men som här klätts i moderna rytmer och klanger. Gränsen mellan folkmusik, konstmusik och populärmusik är som bekant flytande och några spår kan nog upplevas som jazz och pop. Tonarterna är mestadels satta i moll- eller kyrkotonarter vilket är normalt för dessa genrer. Och låtarna har många olika uttryckssätt där sångerskornas melankoliska tonspråk färgar klanger och rytmer, slingrar sig hit och dit. Ulvens Döttrar sjunger oklanderligt rent och intensivt vare sig det handlar om stilla stämsång eller utåtagerande kulningstoner och stön. Ella Grüssner som tonsatt samtliga titlar är en duktig fiolspelare och balanserar skickligt mellan tonala och instrumentala inslag. Jag antar att tjejerna arrat låtarna tillsammans. Texterna, övervägande lyriska och stämningsskapande, känns inte överkörda på något vis – utan når fram.
Med hitkänsla
Månmors gästabud, text Katarina Gäddnäs har hitkänsla. Det är också en sång med en pågående handling. En ordentlig fest - lite i Bellmansk tradition – där mjölkstinna damer bjudits in. Borde bli en klassiker på tjejfester. En klunk av det blå, till Isabellas text, är uppbyggd kring siffermagins mystik på ett ålderdomligt och spännande sätt. Lätt att ta till sig är även Benita Mattson-Eklunds Han spelade barken av hårdaste trä. En riktigt medeltida stämning skapas – både i text o musik.
Sanna Tahvanainens Jag är ditt hav, framförs i lätt jazziga tongångar. Här når havet mig ända in vardagsrummet, och känslan av delaktighet är nästan generande äkta. Men skivan ger ändå en intensivare doft av jord, mossa och skog än av vatten.
Riktig juvel
Albumets sista titel, den sakrala Stjärngräsblomma, text V Nyman framförs a cappella och är en riktig juvel. Den visar på Ulvens Döttrar förmåga att röra sig mellan olika musikstilar och genrer.
Tre systrar. Tre styrkor. Isabella som textförfattare. Johanna som jazzsångerska och Ella som kompositör och musiker. Då kan man göra så här fina produktioner.
Eivor Lindström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
