Bland pilsnerfilm och baggar

Nej, jag kan inte påstå att Guldbaggegalan var mindre förutsägbar i går kväll än vad den brukar vara i allmänhet. Det mesta fanns med i det glammiga programmet. Jag menar; de vackra folket, litet ödmjukare än normalt. Eftertänksamt och i tårar och så förstås hederguldbaggepriset till någon som juryn tycker borde sluta att lägga sig i filmhantverket. Kanske till och med sätta sig ned på någon parkbänk och mata duvorna. I år var det filmkritikern Nils Petter Sundgren som fick filminstitutets pris. Men det är väl ingen som på allvar tror att han slutar tala film i radio och TV. Nils Petter som framträtt med en fostrande attityd i sin filmanalys i snart ett helt liv. Men vem orkar egentligen lyssa eller bry sig? Och de stora mästarna Fellini, Rosselini, eller Bergman är med rätta, kanske litet för tunga och dystra för mainstreem folket. Förlåt Nils-Petter men jag kan tycka så ibland. Vad Nils-Petter tycker själv om årets nomineringar? ”Sämsta filmåret sedan 1935”, säger han i en intervju.

Då var det något helt annat med priset som biobesökarna valde att ge: eller var de det egentligen?? Tre filmer var nominerade och jag tror (utan att ha sett den) att den bästa vann. Dramafilmen ”Underbara älskade” med Mickael Nykvist i huvudrollen fick i alla fall flest röster. Men ämnet verkar att var tungt även det, med en operadirigerande pappa som till döden mist både son och hustru. Det kunde varit muntrare. Men musiken lät fantastisk, det lilla jag kunde höra från presentationen.

Förövrigt spelar det ju inte så stor roll för alla älskar vi ju Mickael Nykvist, nästan slentrianmässigt och oreflekterat.

Och programledaren Sissela Kyle gjorde allt för att tittarna och publiken skulle trivas, kanske litet i överkant enligt mitt tycke. Jag tänker då på filmdialogen med pilsnerfilmsdrottningen. Rolig men kanske litet plump.


Eivor

Kommentarer