Rom - en annan stad

De nya digitala kontokorten är fantastiska för oss resande människor. Lekande lätt går det att få fram kontanter. Det svåraste är se till att det finns tillräckligt med pengar på kontot. För det mesta finns det väl en och annan slant där men kanske inte så mycket så man genast skulle skänka bort saldot på kontot.

Då jag nyligen var med familjen i Rom, så var mitt digitala kontokort perfekt att ha. Mamma hämtar pengar, sade familjen. Så därför, efter att ha tryckt i mig en vit något torr fralla och druckit mängder "american coffee", begav jag mig från hotellet för att fullfölja familjens önskemål. För det fanns en bankomat precis i kvarteret, bara några steg från hotellporten, sade de till mig.

Jag behövde inte korsa någon av Roms våldsamt trafikerade gator utan tog mig elegant fram till automaten. Alldeles innan jag tryckte in min kortkod tittade jag mig till vänster om trottoaren och mina ögon föll på ett par bara vanställda mansfötter, den ena foten hade blodiga öppna sår. Jag stirrade förvånad. Fötterna tillhörde en av de inte allför få tiggarna som "jobbade" på gatan. Det vore lögn om jag sade att jag inte blev upprörd. För den som någon gång arbetat på hem för äldre och därmed känner igen allvarliga fotsår inser att mannen förmodligen endast hade en tunn glasvägg till döden. Och det är inte så svårt att få blodförgiftning eller benröta i skadade fötter speciellt inte om de är nakna och placerade på smutsig gatusten.

Jag slog snabbt in min personliga kod och stirrade ned på de val jag måste göra i automaten, välja mellan 240 euro , 120 euro eller något mindre. Snabbt tryckte jag på 240 E för vi var fem matfriska personer i familjen. Tiggaren tittade på mig med stora svarta ögon och hade nästan lika tovigt hår som Saddam. Jag svalde en extra gång för jag kände hur mitt vita franskbröd rördes i magen. "Kvitto eller ej" frågade automaten och jag tryckte på "ej". Tiggaren hade ett charmigt leende på läpparna och viftade med en liten bit kartong där han hövligt bad om allmosor.

Då kunde jag inte hålla mig utan sade till honom på svenska "du måste vara galen sitta med blodiga bara fötter ute på gatan, du borde vara på sjukhus" Han tittade då på mig med ännu större ögon medan bankomaten lämnade sedlarna och återlämnade kortet till mig. Jag tog pengarna, tittade mig hjälplöst omkring medan romarna stressade förbi som vanligt. Ambulanssirenser tjöt någonstans men kom inte fram till den sjuke tiggaren. "Skall vi inte ringa efter hjälp" frågade jag en man i hotellporten. "Från vilket land kommer du? Aha skandinavien". Ja, ja.

Hur kunde jag vara så naiv och blåögd menade mannen. Jag sade inte så mycket utan mumlade någonting om att "jag skall till Vatikanen idag, jag får väl be en bön för honom där".

Så även jag lämnade tiggaren med de vanställda fötterna vid bankomaten och återvände till min familj.

Några dagar efter hemkomsten till Åland återvände mina tankar till tiggaren vid bankomaten. Hur kunde en person med fötter som såg ut som sälskrävlar (fötter) överhuvudtaget ta sig fram i den så livligt trafikerade staden, frågade jag mig. Inte fanns det någon rullstol inom synhåll heller. Märkligt. Tills jag insåg att någon troligen "hjälpte" tiggaren till arbetet. Hans vanställda och blodiga fötter var endast ett effektivt attribut för att höja bankomatbesökarnas givmildhet.


Rom - en annan stad

Eivor

Kommentarer