Vad ska du bli när du blir stor?

Ju äldre jag blivit ju mer funderar jag över ålder och utseende och kopplingen mellan ålder och utseende. För vi lever i en tid som är desperat fixerad vid ungdom, skönhet och yta. Att det massmediala samhället i stort endast uppmärksammar ungdom sammanhänger troligtvis vid mediats egen roll. Rollen att sälja med bilder och reklam. Trots målgrupper tillhörande den äldre delen av befolkningen vänder sig säljarna ändå till åldrarna tjugo-trettiofem åringar. Eckerölinjen är ett bra exempel på sådan reklam. Jag tänker på den unga glansbildsfamiljen som sitter i den lilla Eckeröfärjekan på väg till Åland. Visst barnfamiljer reser också med färjan om sommaren men är inte representativa generellt. Tycker jag.

Men den som rest mycket under lågsäsong, ibland ett flertalgånger i veckan (som jag gjort) vet att verkligheten ser helt annorlunda ut. Då ligger den genomsnittliga åldern någonstans mellan sjuttio och nittio skulle jag tro. Dessa resenärer är hängivna och trogna rederiet. De konsumerar, spelar på banditer och lever litet rullan ibland. Och inte att förglömma; de skulle aldrig gå över landgången utan en kasse varor inhandlade i taxfreen. Varför vänder sig inte reklamen till dessa människor i de äldre segmenten. Jo, förstås de gör sig inte på foton längre. De är skrynkliga och rynkiga och märkta av ålder. Och de utstrålar ingen ungdom. Det är ju sant men luktar deras pengar illa , undrar jag.

Själv har jag fyllt 50 och känner redan hur åldersförnedringen träffar en. När man skall söka jobb blir man med lätthet bortsorterad när det gäller arbeten med litet mer status i. Naturligtvis är man välkommen att arbeta inom vård och ormsorg. Detta utan att vara behörig. För de flesta unga vill inte jobba där (så var också jag).

Det som är litet märkligt är att om man studerar statistik över Ålands befolkning så finner man att de flesta människor som bor här, faktiskt är mellan 50 och 60 år. Alltså borde dessa människor även vara de som konsumerar mest och har de största maktinflytandet. Det är möjligt att det är så. Men kanske inte när det gäller tanter, för vi brukar ju inte räknas.

Varför jag funderar över ungdom och yta beror till stor del på att jag inte har ett ordinarie arbete att gå till. Har inte haft det sedan jag återflyttade från Stockholm 1986. Jag får därför ingen god pension att lyfta om jag lever till 65. Vem skall då försörja mig? Jag har läst in en högskolebehörighet i kulturvetenskap på Stockholms universitet de senaste tre åren. Det betyder mycket för mig men inger frustration i vissa led. "Vad ska du bli när du blir stor"? Den frågan fick jag ständigt och jämt av såväl bekanta som obekanta, av vänner som ovänner.

Det slutade med att jag började säga "jag vidareutbildar mig på min arbetsgivares bekostnad". "Vad trevligt. Det är alltid viktigt att utbilda sig" sade människorna då artigt.

Själv har jag en ståndpunkt i livet. Lev ditt liv så länge du kan andas och tänka. Gör något vettigt av livet och sitt inte och vänta på en hägrande pensionering. Det kan ju vara försent då. Livet är faktiskt inte särskilt långt och det blir ännu kortare om man endast existerar den tid man är snygg på foton. Bara som en litet längre semester..

Slutligen en liten hälsning till branchfolket inom reklam och försäljning. Räkna inte bort de penningstarka grupperna bara för att de inte längre är vackra på bilder. Det kan skita sig i längden!

Ha det!

Eivor

Kommentarer

Hanna och Matts sa…
Hej Eivor/mamma!

God fortsättning önskar vi i Liljeholmen. Jenny är här också. Många åker till Rom som, i kraft av sin ålder, är en av världens rynkigaste städer. Vi ses på din födelsedag! Tillsammans blir vi 103 -- endast 43 år yngre än den italienska nationen!