Mariehamn Winter Jazz & roots 2007-02-10


Mariehamn winter Jazz & roots 2007-02-10

Bild: Duo & T Time


Medan Slemmerns is växer så det formligen knakar och bäddar in Mariehamn i en vintrig passform så flödar jazzig musik från det blå bibliotekshuset som ligger alldeles intill stranden. Mariehamn winter Jazz har dragit i gång för året och under fredagskvällen kunde man bl a lyssna till sångerskan, kompositören och textförfattaren Maria Stenberg med Duo & T-Time. Gruppen presenterade en jazz som bitvis kan benämnas visjazz, men bjöd även på mer traditionell jazzmusik där trumpetisten Fredrik Erlandssson tillsammans med orkestern gjorde stora insatser. I T-time medverkar även Richard Palmer, gitarr, Kjell Dahl, kontrabas samt Tomas Tornefjell, trummor.


Maria har en utmärkt partner i pianisten och kompositören Alf Häggqvist som med stabil och funktionell behärskning på flygeln leder sångerskan genom kompositonernas olika tonala och rytmiska sektioner. Den musikgenre som Duon presenterar är både modal och tonal men upplevs klart som harmonisk till karaktären. Ett sådant exempel är låten med fokus lagt på ”höga kusten” som Alf komponerat och Maria skrivit texten till. Här presenter paret spännande musik med en poesi som tar fasta på områdets karaktär och atmosfär . Målande och kärleksfullt.


De flesta av Alf och Marias kompositionerna är satta i ett för kvinnor mycket lågt sångregister, där endast duktiga altsångerskor platsar. Röstmässigt tycks det vara här Maria hör hemma för hon behärskar även de lägsta tonerna och tillsammans med ett lugnt och manerfritt framförande ingjuter hon äkthet i musiken. Konserten håller för det mesta en jämnt hög nivå. I bossa novan, ”En stund på jorden” som Maria skrivit, attackerar hon dock, som jag tycker, musiken i första hand rytmiskt och verbalt, tillföljd att sången och tonbildningen förflackas något och stundtals degraderar den musikaliska skärpan. Men det är säkert lätt hänt. ”Ligga lite grann bredvid din sida”, text av Maria och musik av Alf har en hel del gränsöverskridande musikgenrer i sig. Vad sägs om Marias inledande recitation med flört åt rappen eller hennes kulningstoner ihop med Fredriks trumpet. I kompositonen klingar åter Alfs bluesrytmiska tangentanslag i utbyggda ackord musikaliskt placerade i ett säkert tonspråk.


Men jag vill även lyfta fram Fredrik Erlandssons som under kvällen bjöd på trupetsolon innehållande många spännande improvisationer. Fredrik lyckas nästan alltid att fylla tonerna med mer än endast just, toner. Han skapar tonala liv.



Kvällen fortsatte med gruppen Stilimba som spelade musik i världsmusikgenren. Gruppen hanterade exotiska instrument som marimba, heptatonisk balafon, steelpans, cuatro, tiple, dobro ytterligare fanns senegalaren Ousseynou Mbaye på perkussion och trumset. Musikerna kom från Finland, Senegal och Bolivia. Stjärnan i bandet finner jag att sångerskan och tillika konsertmaribaspelaren Maarika Autio är, en kvinna med morotsrött smålockigt hår uppsatt i två yviga svansar vid vardera öra.


I raskt tempo levererade gruppen rytmiska salsor, kalypsor och övrig traditionell musik i folklig stil. Skojigt var det för mig att återknyta minnet avTrinida/Tobago steelpans som jag lärde känna under en semestervistelse på Tobago för några år sedan. Lite grann som att åter befinna sig på ”The Englishmens Bay” bland gula papegojor och varma surfande vågor. Stilimba jobbar mycket med intensiva uttryck både i puls och rytm och när man tror att musiker och sångare gett allt så brister Maarika ut i en schamanliknande spretig dans. Det är så man tappar andan. De finländska killarna i bandet är klädda i marimekkorandiga kläder och den senegalesiska slagverkarn och bolivianska flöjtisten bär båda skjortor som är folkloristiskt mönstrade. Tillsammans blir allt detta en sprakande exotisk upplevelse. Men ibland får den livliga sångerskan litet för mycket att pyssla med, för att hinna sätta alla toner på plats på marimban. Det drar litet hit och dit i takt och puls men vad gör det när musiken lever.


Kvällen sista band var Niklas Winter Japan Quartet, ett band som i mitt tycke spelade den mest renodlade jazzen. Bandledaren Niklas Winter, musikutbildad i Berklee College of Music, spelade tillsammans med studiekompisarna, Eisuke Kato, piano och Hedeyki Shima, bas. Toni Porthen satt bakom trummorna.



Niklas, som har gitarr som sitt instrument, hade skrivit mycket av det bandet framförde. Själv spelade han med intensiv närvaro en musik komponerad i snabba löpningar och upprepningar, som rörde sig över större delen av tonregistret. Ibland med en nordisk modal influens inbäddad i det jazzigt bluesiga. Kompositionerna höll trots det en traditionell karaktär både till sin form och harmonik i en stil som ligger konstmusiken nära. Fraseringar och rytmiska grupperingar trollades lekande lätt fram av samtliga i gruppen under stor musikalisk medvetenhet.


Det gungade och svängde i hela biblioteket, då gruppen levererade improvisationer, solon och duetter. Men inte speciellt impulsivt eller i plötsliga utspel. Det hela var i någon mån tillrättalagt.
Basisten Hideyuki spelar med en mjuk, följsam och varm ton som nådde fram, trots att han mest tittade ned i noterna. Det häftiga och impulsiva i musiken händer dock i bandets avslutande nummer då trummisen Toni äntligen tillåts släppa loss och med sina grymma händer attakera trumman i kulspruteliknande credon. Verkligen häftigt. Avslutningsvis känns det rätt att utnämna honom till kvällen bästa slagverkare.

Eivor



Kommentarer