Relativ fattigdom

Idag har jag förberett mitt föredrag som skall framföras vid Bomershills nästa träff. Det kändes svårt att sålla ut alla ämnen som surrat i hjärnkontoret de senast dagarna. Översvämmningen i Hammarland och Eckerö. Nej de är trots allt av övergående karaktär. Babsans fadäser? Nej, för de lär väl återkomma i nya skepnader. Jag fastnar slutligen för "den relativa fattigdomsgränsen." Jag smakar på orden och får en bismak av dammiga bruna öknar och torra vedpinnar som ligger som skatbon på mörkhyade kvinnors huvuden. Och i ett flyktigt ögonblick ser jag även avmagrade gråtande bebisar och håglösa mörka ögon från människor som lider av hunger. Dessa bilder av fattigdom och hunger är en ångestladdad sanning som dock konnoterar fel i jämförelse med den åländska "relativa fattigdomen". Den insikten går uppför mig då jag inser att även jag tillhör de som framhärdar mitt liv i "relativ fattigdom".

Jag bor i en förortsvilla med trädgård. Har sommarstuga med egen strand, okey vi har inget vatten och el saknas ännu. Och vi har endast en bil. Ytterligare har jag möjlighet att flyga iväg i ett litet ultra lätt flygplan ibland. Det är vad jag och min man och barn förfogar över. Min man och jag träffades 1976 i juni men vi har aldrig lyft ett enda penni, öre, eller cent i varesig , hyresbidrag, eller socialbidrag. Studiebidrag är det enda som vi fått. Det är toppen!

Nu inser jag att mitt föredrag blir litet tendensiöst och måste kanske sudda litet för att inte gänget skall tycka att jag överdriver. "Dej behöver man inte tycka synd om". Nej, inte tycka synd om, men min personliga inkomst ligger ändå på den "relativa fattigdomsgränsen". Det känns litet skakigt. Mitt liv är rikt och lyckligt ur många synvinklar men skulle jag vara lagd åt det avundsjuka hållet vad gäller att ha ett välavlönat och kontinuerligt arbete, så skulle jag förmodligen för längesedan passerat gränsen för att kvala in som en grön marsmänniska
.

Eivor

Kommentarer