Det här är alldeles sant

Jag är medveten om att jag av en del personer uppfattas som en evigt pågående "Högtomtrevy". För de mesta är det fel, men så plötsligt så faller jag dit igen. Som den gången då jag "inte hittade bilen på den jättestora parkeringen i Uppsala", så polisen fick hjälpa mig finna den. Då var jag på en extra resa till Uppsala för att hämta min handväska som jag råkade glömma på en toalett i Gimo dagen innan, (visst, vi reste på natten och jag var jätte sömning). Se där, det finns alltid försvar.
Okey, en annan gång skjutsade mina vänner i Täby mig med bil till Kapellskär men färjan gick inte den turen. Då fick jag försöka lifta till Norrtälje. Jag gick ganska länge...många herrar trodde nog att jag var en "rysk dam" på vift. Den som slutligen förbarmade sig över mig var en lastbilschaufför. Han var på väg till Blidö men visste inte vilket vägskäl han skulle svänga in vid. Det visste jag. Som tack skjutsade han mig till Norrtälje. Jag satt nöjd i framsätet mellan diverse verktyg och arbetskläder. Inne på Kapp Ahl hittade jag en bekant som jag åkte kvällsturen hem med. Det gick också bra.
Och så en klassiker i mitt kvarter i Dalbo. Det var nyårsafton. Firandet hade varat in mot småtimmarna. Hammarlänningarna som var med kom iväg med taxin och jag skulle gå de ynka femtiometrarna hem. Då hittade jag endast en av de högklackade svarta skorna som jag kom till festen med. Bredvid stor en svart herrsko i storlek 45. Nå, den fick duga. Så jag gick lätt låghalt hem genom snödrivorna.

Nästa dag vid ettiden ringde det på dörren. Där stod en generad hammarlänning med min damsko under armen. Under tystnad växlade vi skor och önskade varandra Gott Nytt år. Än i dag kan jag grubbla över varför han tog min högklackade damsko med sig. Märkte karl inte att han blev låghalt. Det gjorde i alla fall jag.

Kommentarer