Ibland måste man säga adjö



Det här är en ögonblickssituation från Robins sista dag. Nu är han en änglahund.
foto: Bjarne Lindström

Det var tungt - det var det - då jag passerade disken vid "Smådjurskliniken" och hörde ylande, förtvivlade ljud från en liten tapper varelse som snart skulle dra sin sista suck. Jag förstod att den var vår hund - han ville nog ta adjö - för man går inte iväg utan att se sig om över axeln till sin familj. Men husse kunde han inte ta adjö av- han hade åkt med morgonflyget till Stockholm.

Han satte upp skranglig och darrig, underligt utmärglad. Då jag hälsade på honom stöp han i golvet, åter in i medvetslösheten. Jag vet inte om han väntade på någon från familjen - men de ögonblicken skulle bli de sista i Robinhundens liv. Strax efteråt kom den barmhärtiga sprutan.

Resan hem från kliniken gick bra och kroppen fick vila i vår svala källare tills jag på kvällen kunde åka till stugan i Vårdö.

Vår yngsta son förmådde inte följa med och lägga honom i jorden utan min mamma kom med. Hon ville nog ta adjö av den kära lånehunden. Även min snart 93-åriga far kom knaggligt gående från bilen för att från vardagsrummet i stugan övervaka seremonien. Han som för två veckorsedan fick en pacemaker inopererad. Allt avlöpte väl. Mamma föreslog att vi skulle lägga en granriskvist underst i gropen. Det gjorde vi.

Snart skall jag plantera röda och vita indiankrassar på hundgraven - färgerna är ju hans, rött och vitt.

Men först måste jag få torka tårarna litet till.

Att en hund kan förgylla livet så, det förstod jag egentligen inte fullt ut förran han var borta.

Kommentarer