Orgelfestival Åland

Ålands orgelfestival

St:Görans kyrka
Onsdagen 25 juni kl 20.00
Andrzej Chorosinski, orgel, Warszava, Polen
Presentatör: Erland Mattsson


Paris hälsar Mariehamn, var rubriken på orgelfestivalens konsert i Mariehamns kyrka, tisdag kväll. Genom tre franska kompositörers orgelverk överräcktes hälsningarna av den polske organisten Andrzej Chorosinski. Först ut var Oliver Messiaen (1908-1992) i Dyptiqu. Messiaen, ett efterkrigsbarn som påverkades av modernismen och skrev i ny stil. Han experimenterade bland annat med att låna musik från tidigare kompositörer, för att sedan stöpa om och göra den till sin egen. Tog även intryck av hinduisk och gregoriansk musik.

Messiaens Dyptiqu föreställer två altartavlor som presenteras i musikaliskt målande klanger. Den första tavlan kan uppfattas som impressionistisk med sina egenartade klanger och den andra mer som en klassisk målning med vackra intagande melodier. En utmärkt konsertstart som i en lång avslutande ton tog oss vidare till Dance Macabre op. 40 av Camille Saint-Saiëns (1835-1921). Det är en allvarlig dans som för till dödsriket: men musiken är både glad, dansande och medryckande. Kvällens organist har själv arrangerat tavlorna. Den som besökt Paris en sommarkväll känner genast igen karnevalsstämningen från gatumusikanter, karusellmusik, eller den vevande positivhalaren i Mont Martre. Och det är inte enbart kompositörernas förtjänst. Redan här visar Chorosinski fram sin virtuosa förmåga med både händer och fötter. För imponerande är det att få tonerna att snurra så precist och jämt. Att då få bilden av ett barns lek med en snurrbock. För musik blir till bilder och musik skapar rumskänsla.

Kvällens avslutande verk, Symfoni för orgel No. 5 i F-moll av Charles Widor (1844-1937) var dock onekligen kvällens höjdpunkt. Normalt skrivs symfonier för orkester. Här är det endast ett instrument – orgeln – som ”spelar” alla instrument. Widors orgelsymfoni består av fem delar. Den avslutande en Toccata-allegro som lämpar sig väl vid kyrkbröllop. Det här är musik som tilltalar mig. Redan från start finns rörelse och puls, som leder framåt genom moll och durharmonier. Det är helt enkelt spännande musik. Men även mycket vacker; som då ”flöjtens” drillande toner träder fram solistiskt. Tonerna skapar närhet, tystnad för att åter knacka på häftigt. Som i adagiots pedaltoners rytmiska vandringar. Då musiktemat i symfonins avslutande del återkommer har åtminstone jag – en kort stund – förvillats att tro att det är en full orkester på läktaren. Inte enbart, en orgel, en organist och en registrös. Och den Grönlundska orgeln – Ålands största – har haft av en mästare som lekt med tangenterna. Full fart hela tiden utan tecken på trötthet. Okej, möjligen fanns något av fördröjning och tröghet vid starten av Toccatan. Men, musikern är en människa, inte en musikmaskin.



Eivor Lindström

Kommentarer