Orgelfestivalen Vårdö bönehus

Var? Vårdö bönehus
När? Lördagen den 28 juni kl 14.00
Vem?Ålands musikinstituts solister, kör och orkester
Instudering: Catherine Frisk Grönberg, Judit Deaki, Kjell Frisk
Solister: Anna Ahlström, Johnny Ahlström, Philip Björkqvist, Adrian Frisk, Elina Granlund, Erica Granlund, Julia Johansson, Emilia Josefsson, Ida Kronholm, Ida Löfman, Jens Palmqvist, Linn Sundblom, Sofie Sundström, Frida söderdahl.
Konsertmästare: Chris Sundblom
Orgel: Henryk Gwardak
Dirigent: Kjell Frisk
Vad? Membra Jesu nostri av Diedrich Buxtehude
Fyra Marhällor

Under 2008 har Musikinstitutets elever specialstuderat barockmusik i ett projektarbete med Mariehmans församling. I detta samarbete valdes att framföra Diedrich Buxtehude (1637-1707) kantatsvit Memra Jesu nostri, Jesu lemmar. Denna kantat betraktas allmänt som det första lutherska oriatoriet. Sviten är uppdelad i sju olika delar där varje del tillägnas den korfäste Kristus lidande kropp: fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud. Texten Salve mundi salutare är skriven av den medeltida poeten Arnuf of Louvain (d. 1250). Orkestern inleder med sinfonia, sedan följer solo- och körsatser. Efter orkesterns avslutande ritornell följer alltid en exat repris. Dock avviker den sista, Ad Facium, (till ansiktet) genom att man sjunger en Amen del i stället för repris. Som brukligt i kantater utgörs den sista delen av en koral. Här en variation av psalm 60, ”O huvud blodigt sårat.”

Nu är det Vårdö Bönehus som är platsen för uppförandet. Salens träbänkar är nästan fyllda och stämningen är på topp redan från start. Efter orkesterns inledande symfonia är konserten igång. Och det går inte att ta miste på engagemanget och sångglädjen som förmedlas. Den ena efter den andra av solisterna stiger fram och gör strålande insatser. Jämna prestationer överlag, även om det är det några som nått litet längre beträffande konstnärligt framförande och röstens uppbyggnad. Men det klingar vackert och man dras lätt med i musiken. Det går inte att komma ifrån att Musikinstitutet är som en kläckningsmaskin för kommande operasångare. Vid den lilla orgel som endast har fyra stämmor sitter Henryk Gwardak och spelar de så viktiga bastonerna. Orgeltonerna finnas alltid där de skall, följsamma och tolkande. Den utmärka akustiken bidrar ytterligare till att smälta samman kören och orkestern. Liten men naggande god kunde man säga om orgeln vars ton är rund och som gjord för barockmusik. Men utan stråkarnas gungande spel är det inte heller barockmusik. De lät både intensiva, rena och fylliga.

I Kjell Frisks tolkning av Buxtehude fanns tydliga romantiska drag. Det vinner texterna på och man får litet längre och maffigare avfraseringar. Stämdynamiken var överlag jämn även om tenorerna fick jobba på litet extra då de var minst till antalet. I avslutande Amen-delen som skall sjungas med fart och sväng uppstod en viss orolighet i precisionen som dock redde upp sig efter hand. En kantat som glänste litet extra var Ad Latus. Den vackra sopranarian, den rena stämsången och den mytiska texten får stämningen att vibrera. ”Stå upp min vän, min sköna, och kom, min duva i klippans klyftor, i murens håligheter (Övers. Mats Backman). Även Ad Pectus, och Ad Cor där herrarna briljerade bar fram samma känsla. En riktig passionsmusik.

Kommentarer