Frida Österberg, Andreas Nyberg

Plats: St Görans kyrka

Tid: söndagen 6 januari kl 1900

Solist: Frida Österberg, alt

Andreas Nyberg, violin,

Kaj-Gustav Sandholm, orgel

Fyra marhällor



Gatan utanför kyrkan fylldes med bilar medan folk försiktigt satte ned fötterna på den hala snön. Det bitiga vintervädret hade gett vika för mildare vindar. Men än fanns stämningen kvar inför julens sista stora konsert. Trettondagskonserten.

Programmet hade ett blandat utbud: från Kaj-Gustavs brusande orgel, Andreas spänstiga stråkspel, till Fridas mörkkorniga altröst. Och publiken fick sjunga med. Det tyckte vi om – även om den långa kollektpsalmen nog tummade en del på stämningen. Fast när skall kollekt uppbäras om inte när kyrkan är fullsatt?

Av Fridas två arior ur Bachs juloratorium vill jag speciellt nämna ”Schlafe, mein Liebster, genisee der Ruh” som är innerligt vacker. Och det måste vara ett sant nöje för en sångerska att få hänge sig åt den. Arian är egentligen för söt – men ändå inte. Det hade Frida klokt nog förstått. För barockmusikens tonspråk ville tala till känslor, ville försätta lyssnaren i en speciell stämning av glädje och eufori. Men budskapet måste ändå nå fram. Så var det då och så är det ännu. Andreas, är en duktig violinist, men hade gärna fått leva sig djupare in i barockens terrassdynamik. Helt enkelt vågat kasta loss och spela mer dansant. Det kan han ju.

Sången”Nu gryr Guds dag” med originaltitel ”Noël”, är en komposition av fransmannen Charles Gounod. Här kunde Frida sjunga flödigt och fritt och samtidigt presentera sin dramatiska ådra. Tillsammans med det knoppigt vackra kompet blev det en riktig höjdpunkt. Och det blev mer franskt i Gabriel Faurés ”Kom sanna ljus”. Den franska tonen passar verkligen sångerskan. Ingen tvekan om det.

Men vi bjöds även på gamla bekanta julsånger som ”Betlehems stjärna” av Alice Tegnér och Karl Collans ”Sylvias hälsningar från Sicilien”. Bekanta sånger ställer särskilda krav, därför att lyssnarörat både förlåter och fördömer lättare. Men visst klingade ”Sylvias hälsningar från Sicilianen” med särskild värme och lyster.

För en ung sångerska som Frida finns förstås mycket kvar att utveckla. Speciellt i hennes lägsta altlägen där tonskärpan ibland reduceras. Just nu klingar hon i mitt tycke faktiskt bäst på höjden. Men det skall bli spännande att följa med hennes utveckling. Samma gäller även för Andreas som vi ju redan känner som en skicklig folkmusikartist.

Och en liten överraskning var nog extranumret ”O, helga natt” som Frida sjöng och Andreas spelade på sådan toppnivå att de fick publiken att spontant resa sig ur bänkarna och jubla. Det numret hade mer än väl platsat inom programmets ram.


Eivor Lindström



Den här recensionen finns publicerad i Ålandstidningen 8 januar 2009






Kommentarer