Obamas farmor

Vem är jag? Då jag ställer mig den frågan, är det inte för att min tilltagande ålder gör att jag med misstro betraktar spegelbilden. Vid pubertetens omformning till kvinnokropp fanns en stor förväntan. Nu finns inte samma glädje inför ännu en metamorfos. Jag försöker dock hålla gott mod och i mitt medelålders jag finns ett bästföredatum utsatt till studentskivor, bröllop, mottagningar eller julfester. Det är ett ständigt pyssel, nästan lika tidskrävande som knyppling och stickning.

Jag behöver inte gå i terapi för att förstå att en människa förändras till det yttre.

Men yta är ett, innehåll något annat. Det jag undrat över i snart tio år är egentligen mitt genetiska och sociala arv. Jag stillade min nyfikenhet genom att börja släktforska och kartlade min kropps gen-vägar.

Jag vet nu att min mor och far hade gemensamma släktanor. Att jag, liksom mängder av Kumlingebor härstammar från prästerna Mansnerus och Kjellin. I mitt fall, dubblerat. Den förstnämnda med ursprung i Belgien – Kjellin åter, en värmlänning som blev känd som mycket nitisk vid häxprocesserna på Åland. Mitt mörka jag får därmed en förklaring?

Med början i 1600-talet kan jag räkna till fem präster och ett par riksdagsmän. Men mest kryllar det av småbönder, fiskare, och lotsar. Fast prästerna lämnade många barn efter sig som säkrade befolkningen i skärgården. En sann luthersk triumf över katolicismens prästcelibat.

Ålands skärgård är alltså den plats där mitt genetiska arv har härbärgerats. Sedan följer Värmland, Belgien, och södra Finland. Några finska efternamn har jag funnit. Men som med all vetskap hanterad av människohand finns möjlighet till felskrivningar och feltolkningar. Sanning kan vara tänjbart. Även i realtid.

Just nu diskuteras på bloggar och tidningar vad som är sant och vad som är dikt. Anledningen är deckardrottningen Liza Marklund som lanserade ”Gömda” som en sann historia. Men som inte är det. Själv har jag läst Marklunds böcker som fabricerade historier. Men dokumentärromanen har fått problem och läsarna gråter ut sin besvikelse. Även Betty Mahmoodys ”Inte utan min dotter” ifrågasätts. Ett finskt filmteam gjorde dokumentären ”Utan min dotter” där fadern gav sin version. Det blev en motbild som inte stämde med boken.

Nästa ut är Barack Obamas farmor i Kenya. Från sitt stampade jordgolv berättar hon gärna om barnbarnet Obama. Om de möten de haft. Och massmedierna gottar sig och jublar: tänk, en president direktlänkad till lägereldar och rituell dans. En naturmänniska. Nu får man kanske se landets högsta ledare odla plocksallad i Vita husets trädgård.

Men enligt nya källor så idkade Obamas farfar månggifte och därmed finns inga genetiska band mellan farmor och Obama – men känslomässiga. Som borde räknas. Om man tänjer något på sanningen. Och svaret till mig själv är: jag tror mig veta vem jag genetiskt är. Men resten är bara gissningar.




Den här krönikan finns publicerad i Nya Åland 30/01 -09

Kommentarer