Jacksons metamorfoser


I dag publicerar jag min son Matts Lindströms kulturkrönika som finns publicerad i Ålandstidningen lör 4 juli. Matts läser på Stockholms universitet och är snart klar med sin slutexamen i idéhistoria.

Sagt om krönikan "Tack Matts Lindström för intelligent krönika om Jackson i lördags.du skriver snyggt/Anttu" ur Ålandstidningens "messaÅland" 7 juli -09




Jacksons metamorfoser

Jag lyssnar på Neil Youngs "Transformer man" och tänker på en än ljusare och för ögonblicket mycket aktuell röst. Michael Jackson är, som bekant, ej mer. Kanske kan Neil Youngs låt vara det perfekta soundtracket till Jackos många gånger så bisarra levnadslopp. En förvandlingarnas man var han i all fall; ett oupphörligt blivande någonstans mellan död och levande, man och kvinna, svart och vit. Han skapade sig själv som ett slags allkonstverk, en människa bortom det mänskliga som bara var möjlig i just det samhälle som födde honom; i plastikkirurgernas, popkulturens och de visuella mediernas samhälle.

Jacksons hårt tuktade kropp har, efter en följd av spektakulära förvandlingar, nu nått metamorfosens sista skede. Ett sista ögonblick i öppen guldkista väntar, det talas om en ståtlig lit de parade för de gråtande fansen. Sedan förruttnelse.

Men händelsen ”Jackson” har inte upphört. Inte på långa vägar. Rösten fortlever som ett eko, ristat på ytan av otaliga fonogram, som ett elektromagnetiskt mönster, som digitala flöden av ettor och nollor. Och med liknande medel dröjer den onaturligt rörliga kroppens spökbilder kvar – den noggrant utmejslade ikonografi som Jackson etablerade med sådan oöverträffad skicklighet och framgång. De rent fysiska förvandlingsakterna må ha upphört. Men deras effekter dröjer ännu kvar.

Den italienske filosofen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini – också han död (efter att hans kropp manglades till oigenkännlighet av en hämndlysten älskares bil) – menade i en essä som kretsar kring film och mordet på president Kennedy, att döden äger den märkvärdiga förmågan att utföra vad han kallade för ett ”ett blixtsnabbt montage på våra liv.” Det tvära ”klipp” som döden innebär tycks vilja lägga livet tillrätta, så att det kan få en fast och slutgiltig form. I det levande livet, resonerade Pasolini vidare, är handlingarnas ”språk” delvis obegripligt, eftersom det alltid kommer att kunna omvärderas på nytt i ljuset av framtida händelser. Detta dödens ”montage” upprättar således förutsättningarna för den slutgiltiga berättelsen om ett fullbordat livslopp. Och bilden i döden kan aldrig bli densamma som under livet.

Pasolinis anmärkningar är av intresse med tanke på Jackson och hur hans död redan har inneburit att den sedan länge stabila ikonografin nu renodlas och genomgår vissa förändringar. Den bisarre ”Wacko Jacko” får lämna plats till förmån för geniet, ”kungen av pop”. Bilden av Jackson klipps och läggs till rätta genom det dödens blixtsnabba montage som Pasolini analyserade. Det blir mer av vad Jackson själv sannolikt önskade sig; en mindre mängd dåre, en större mängd ofläckad gud. I det yttersta ögonblicket reducerades han till en monstruöst förkrympt larv, anorektisk, Demerol-sövd och skallig. Nu flyger han plötsligt igen, virtuost och lysande som en nyfödd fjäril. Medierna har sin obönhörliga logik och den ska ingen undfly. Annat än med en moonwalk in i döden. Etablerandet av den moderna myten kring Michael Jackson har nått sin fullbordan.

I sammanhanget kan man inte låta bli att reflektera över den berömda videon till Thriller. Det är nästan som om Jacksons märkliga livslopp fanns sammanfattat redan där och då, som om ett dödens montage á la Pasolini fanns på plats redan från början. Videons narrativa struktur: en skrattande tonåring tillsammans med sin flickvän; först ser de skräckfilm i en biograf, sedan, på skogspromenad under lek med fiktion och verklighet, förlorar Jacksons rollfigur greppet och förvandlas plötsligt till en zombie.

Förvandlingsserien i Thriller speglar Jacksons tragiska öde: ett oupphörligt och farligt förvandlingsspel, där fiktion blir verklighet och verklighet blir fiktion, så att det ena knappast längre går att skilja från det andra. En skrämmande metamorfos från oskyldigt barn, till skyldigt monster – och så till sist, alldeles på slutet, åter till människa.



Matts Lindström

Kommentarer