Joel-operan i alandica

Händelserik dag igår. Först middag på Umbra och sedan Joel-operan i Alandica. För ett halvt år sedan hade jag födelsedag och igår kom presenten. Matts, Hanna och jag fick presenten av Bj. Och dagen var värd att vänta på.

På Umbra åt jag vegetarisk mat som bestod av Polentapannkaka med varma grönsaker. Riktigt mättande minsann.

Efter middagen gick vi till Alandica i god tid. Av olika anledningar hade vi sittplatser på första balkong. Trevliga platser i och för sig men det var trångt för benen och man såg föreställningen från sidan. Men det var ändå ok.

Så om föreställningen. Vi pratade mycket om operan efteråt, hur den fyllt oss med känslor och upplevelser men även med frågor. Som: varför fanns det ingen textremsa så man begrep innehållet. Det var främst Hanna som är stockholmare som inte var så beläst på Joel Pettersson som undrade.
Musiken i en opera är ju central och här har det verkligen skapats toner. Massor av toner. Litet för mycket i mitt tycke. Föreställningen hade onekligen vunnit på att dra ned på antalet scener, intensifiera och fokusera musiken, och framför allt förlängt handlingen. Lite mer Wagnerskttänkande hade inte skadat i mitt tycke. Orsaken till att jag dristar mig till att säga det är de romantiskt/dramatiska scenerna med Joel och Elis.Här har Kotzov vågat vila i handlingen, vågat dra ned på antalet musikinstrument och därmed låtit känslorna spela på sina egna strängar.

Nikolo Kotzev har i mitt tyckte gjort ett enormt arbete. Han har följt librettot musikaliskt men även följt Jack Mattsons musikstil med blåsinstrument i grundtonerna då dramatik och känsla skall beskrivas och sedan de så bekanta klockspelet som klingar tillsammans med dova trumslag då sorg och förtvivlan råder. Ungefär så låter de i "Åländskt reqium". För mig kändes det rätt.

Det har redan skrivits så mycket om operan och dessa fantastiska sångare som den outtröttliga huvudrollsinnehavaren, Joa helgesson, Jenny Carlstedt, Annika sjölund, Mikael Fagerholm och den underbara tenoren Martin Vanberg.

Då slutscenen med den fantastiska slutkören strömmade ut, var känslorna på högvarv och publiken nästan i extas.


Då vi lämnade salen träffade jag vänner som kom fram och hälsades och kramades. De var så berörda av upplevelsen inne i konsertsalen. Och precis så skall det väl vara.

Kommentarer