En artikel publicerad i Ålandstidningen.



Zarah – en Zarah Leander kabaré
Vem: Olivia Stevens, Sverige sång, Jasse Varpama, Finland, piano
Var: Alandica
När: onsdagen 7 oktober kl 19.00
Marhällor: 3 st

Primadonnan och filmstjärnan Zarah Leander (1907-1981) har fascinerat och ifrågasatts genom åren. Både som artist men även som människa. Vem var hon egentligen? Hur tänkte hon. Betydde pengar allt för henne. Orsakerna till frågorna var stjärnans enorma popularitet i Tyskland under andra världskriget. Tjejen från Karlstad hade sålt sig till Hitler och Goebbels för att i filmer och kabaréer skapa den verklighetsflykt som det tyska folket behövde. Det var vad många tänkte – och ännu tänker.

Efter hennes död har ett flertal artister försökt besvara frågorna om Zarahs roll i detta skräckkabinett. Därmed hålls stjärnas strålglans vid liv.

Den svensk - amerikanska skådespelerskan Olivia Stevens, med judiska förfäder, är ytterligare en artist som valt att göra ett personporträtt av Zarah. Olivia har lång erfarenhet som musikalartist både i Sverige och i USA. Men hennes hittills största framgång är från Malmöteaterns uppsättning av ”Cabaret” där hon spelade Sally Bowels. I föreställningen om Zarah framträder Oliva med eget manus och sig själv som jämförelseobjekt, för att söka svaren om Zarah. Om moralen och etiken. Det är en ärlig ansats – men inte helt enkel.

In på scenen kommer en vacker kvinna klädd i en lång svart, böljande klänning. Hon bär svarta solglasögonen och sjunger den välkända ”Vill du se en stjärna?” Sedan rullar programmet vidare. Vi lyssnar till ”Café Zigaro,”, ”Kann denn Liebe sünde”, och ett flertal andra sånger. Olivia sjunger med liknande brytning som Zarah hade efter många år i Tyskland och rösten ligger nära den åldrande Zarah. Ibland glider personen Oliva avsiktligt fram i gestaltningen. Om än något oklart.

Och det är skiftningarna mellan de två karaktärerna som gör föreställningen något diffus i kanterna. Det gäller både Olivias och Zarahs karaktärer som kunde fördjupas. Med fler scener, fler musikinstrument, för endast ett piano kändes litet tunt. Mer inträngande frågor om moral och etik inom konsten borde ställas. Då kunde kabarén växa och blomma ut. Det fanns dock ett flertal guldkorn: som då Oliva beskriver Zarahs möte med en trånande Goebbels och den påföljande distinkt sjungna sången ”Det började med ett glas champagne,” Och jag gillade sångerskans sätt att sjunga ”Jag vill ha en gondol” i slutet av föreställningen, som jag fann både rörande och äkta. Lika så den sista sången ”Churs Bells” där Oliva uppvisade sin personlighet, sin vokala förmåga och sin vackra röst.


Eivor Lindström

Kommentarer