Katrina minns Jack

I fredags var jag till Alandica och lyssnade till Katrina minns Jack. Här kommer recensionen. Publicerad i Ålandstidningen 16.11-09.

Katrina minns Jack.
Musik ur musikteatern Katrina.
Kompositör: Jack Mattsson
Sångtexter: Lars Huldén
Solister: Therese Karlsson, sopran, Frida Söderdahl, sopran, Sofie Asplund, sopran, Gabriel Suovanen, baryton, Sören Lillkund, baryton, Mikael Fagerholm, baryton
Körmästare: Kaj-Gustav Sandholm
Orkester: Jakobstads sinfonietta
Dirigent: Anna-Maria Helsing
Minnestext: Robert Liewendahl
Textläsning: Gun Sjöroos
4 marhällor


Konserten till Jack Mattssons (1954-2007) minne bestod till största delen av solister och körmedlemmar som medverkade då musikteatern Katrina hade premiär 1997. Musikteatern är en dramatisering av ålänningen Sally Salminens (1906-1976) roman Katrina. Tanken denna gång var att uppföra scener ur Katrina – men det måste ändras p g a upphovsrättsproblem. Vid kvällens konsert framfördes därför enbart musiken. Det fanns även avvikelser i programmet då Annika Sjölund inställt. Katrina sjöngs av Therese Karlsson, och Saga av Sofie Asplund.

Det är Sören Lillkung som i karaktären Johan är först ut i solistskaran. I sången Vårnattsvandring lockar den fattiga Vårdösjömannen med sockersöta ord Katrina med sig hem till Åland. Den fortsatta intrigen torde vara känd för de flesta. Sören sjunger bra men tolkningen av Johan övertygar inte. Denna Johan är alltför stel och friserad och det stör mig att sångaren sjunger med finlandssvenska bullriga l-ljud. Det är inte Sallys Johan. Och som infödd Vårdöbo vet jag en del om det.

Men Jacks kompositioner är varierade, lekfulla och vackra och lägger en försonande hand över sådana brister. Björn Blomqvist däremot, känns äkta då han framför Jag, kapten Nordqvist. Tydlig diktion och tonerna sitter där de ska. Sofies lyriska ljusa stämma imponerade liksom Fridas litet mörkare klang. Och det var fint att se den känslighet som Gabriel Suovanen hade i duetten Romas tillsammans med Sofie. Det hade lätt kunnat vara något annat. Slavsången, påminnande om musik ur Bizets Carmen behärskades galant av Therese – även om många saknade Annikas själfulla tolkningar. Mikael Fagerholm Boenes Aires var det enda uppförandet som gestaltades sceniskt. Hans expressiva, taktfasta danslektion med seglarkompisarna i Eriks roll, blåste liv i medsångarna. Jag gillar Mikaels attityd på scenen – allt eller inget!

Kören var ett viktigt inslag i föreställningen där stämdynamiken fungerade bra – trots få tenorer. Det klingade mycket vackert. Det gjorde också orkestern med sin duktiga dirigent. Varvat med musiken framfördes Robert Liewendals känslosamma minnestext över Jack – och skådespelaren Gun Sjöroos läste engagerat och distinkt.
De flesta av sångerna kan nog betraktas som opera för här finns inslag av koloratursång, stämsång och tematiska upprepningar, förstärkta av kör. Men den romantiska Äppelträdet som sjungs som avslutning är mer klassisk konstmusik innehållande citat ur Visa till Åland. En verkligt rörande komposition.
Det är helt klart att Katrina fungerar i konsertform men är ändå bäst dramatiserad. Slutligen, Åland har i dessa dystra spartider med Katrina en möjlighet till turistisk satsning som skulle göra varumärket Åland stor nytta. Dumspara inte bort det.

Eivor Lindström

Kommentarer