MInna-Lisa Mattsson och Camilla Heidenberg

Det här är min sista recension för året. Det har varit fantastiskt givande att kunnat lyssna till alla dessa begåvningar. Jag tycker att det är ett privilegium att kunna gå in i andras musik och musikaliska strävanden. Tack för det. Och tack för det här året.

Denna artikel finns publicerad i Ålandstidningen 22 december -09. Den är inte rubriksatt här.


Vad: Konsert
Var: Alandica, stora salen
När : söndagen den 20 december kl 19.30
Vem: Minna-Lisa Mattsson, sång, Camilla Heidenberg, piano.
Marhällor: 3


Då årets första snöoväder under söndagen drog in över Åland fanns det ändå entusiaster som sökte sig ut på vägarna för att lyssna till julmusik. På Alandica kunde man lyssna till sångerskan Minna-Lisa Mattsson och pianisten/kompsitören Camilla Heidenberg. De två bjöd på olika musikstilar som gospel, blues, traditionell nordisk julmusik och förstås jazz. Konsertens idé var att förmedla eftertanke och reflektioner i julens stressade tid. En musik som var lätt att lyssna till. På scenen stod en upptänd julgran och levande ljus prydde scenkanten. Tyvärr hade nog snöovädret skrämt bort spontanbesökare, för det fanns gott om plats i bänkraderna.

Konsertens öppnande del med Det strålar en stjärna och Gläns över sjö och strand, kändes nog mer som en transportsträcka fram till det program som stod artisterna närmast hjärtat. Men med julmelodier är det så att vissa sånger helt enkel måste sjungas. Camilla Heidenberg hade med den egna låten Lugn och ro som Minna-Lisa sjöng. Lika så sjöng hon Dagen är kommen, i en jazzig musikdräkt och inte minst den soulinspirerade Stilla natt.

Minna-Lisas röst är anpassad efter jazzens ideal, med en något luftig klang. Hon sjunger ofta i höga brösttonslägen, nära popens ideal, dock har hon en välutvecklad huvudklang som hon elegant använder då musiken vill uttrycka något extra. Till det kommer hennes lediga och sjåsfria sätt att möta sin publik även om jag tycker att hon kunde använt sitt kroppsspråk litet mer aktivt.

En av konsertens mest intressanta moment var då Camilla presenterade och spelade sin senaste komposition med en fransk titel. På svenska Det första snöfallet. Orsaken till den franska titeln är att hon vistats i Paris som stipendiat och då fick uppleva parisarnas känslor då snön föll. Kompositionen kan genremässigt betraktas som allmänt klassisk pianosats. Jag tänkte det som en liten etyd, air, intermezzo – Camilla tyckte vi kunde välja själva . Jag hann även uppfatta ett modernt bluesjazzigt inslag i den avslutande delen.

Trevligt var det även att Minna-Lisa hade urpremiär och sjöng en egen komponerad låt. En jazzstandard låt med budskapet att söka inom sig själv. Titels namn som var engelsk är jag osäker på om jag tecknade ned rätt. Det var ju nedsläckt i salen och min handstil var inte perfekt, konstaterade jag efteråt. Men utan att vara någon expert på nyskriven jazzmusik så lät hennes låt i mina öron både melodiöst och rytmiskt välutvecklad. Så, fortsätt skriva.

Eivor Lindström

Kommentarer