När operetten fattar sitt grepp










foto:ordjorden
Jag hamnade att skriva en rec. dagen innan Valborg som publicerades i Ålandstidningen måndagen 3 maj. Här publicerar jag den med tidningens rubriker. 

Vad: Valborg med wienerstämning.



Var: Alandica
När : torsdagen den 29 april kl 19.00
Vem: Åbo filharmoniska orkester, Ralf Kircher, dirigent, Lisa Forshammar, sopran, Dan Karlström, tenor.

Marhällor: 4 stycken 

Inspirerande och lättsamt med speciell dirigent.

Dagen innan Valborg mötte Åland våren med musikalisk wienerstämning då Röda Korsets Ålands distrikt arrangerade en insamlingskonsert. Ett lovvärt initiativ. Konsertens tonvikt var lagd på operett, som ju närmast kan beskrivas som ”liten opera” med lättsamt innehåll, varvat med talad dialog och dansinslag.

Imponerande start

Åbo Filharmonikerna öppnade med Förspel till tredje akten av Lohengrin, av Richard Wagner. Musikerna som spelade stråk, blås och slaginstrument imponerade stort redan från starten. De tillsynes lekte fram tonerna och rytmerna. Även i mer krävande avsnitt med snabba utväxlingar i tempo och tonalitet. Musikanterna lät då och då sin personlighet komma fram vilket är ovanligt i en finländsk symfoniorkester. Men det har sin förklaring: dirigenten.

För österrikiske Ralf Kircher är en av de mest speciella dirigenter jag stött på. Han bjöd på sig själv på många sätt. En speciell effekt skapades då den frackklädde eleganta mannen under konserten uppträdde med ena benet gipsat upp till knät. Visst, han snyggade till det med en bastant specialstövel. Rätt bekymmerslöst utförde han ändå sitt jobb. I musikhistorien från mitten av 1600-talet finns en tragikomisk pendang med anknytning till fotskadade dirigenter, i fallet Jean Baptiste Lully som råkade slå taktstaven i sin fot. Det felriktade slaget orsakade kallbrand och Lully dog av det. Jag önskar självklart Kircher en snabb läkningsprocess.

Härlig sång

Och det var Kircher som mellan musiknumren på engelska berättade musikhistoriska och biografiska detaljer om verken och dess tonsättare. Hoppas publiken hängde med. I alla fall skrattades det på rätta ställen. Kircher som är utbildad tonsättare ledde orkestern i den egna Killing Fields, (Dödens fält). En nyttig tankeställare i operettens sprudlande värld.

Sångsolisterna och tillika paret Dan Karlström och Lisa Furhammar förgyllde föreställningen. Vi lyssnade till Dan i bland annat Franz Lehars Gern hab ich die Frau'geküsst samt Wolgalid. Åländska Dan utstrålarde lugn och säkerhet. Sången klingade varmt och rutinerat – möjligen för rutinerat – vilket drog med sig några slarvigt pressade fraser. Men som helhet: mycket inspirerande och härlig sång. Sopranen Lisa, briljerade med koloratursång. Vilken näktergal! Och romantisk operettkänsla levererade paret i Emmerich Kàlmàn duett ur Tjardasfurstinnan – kvällens enda framförande på svenska. Det satt riktigt bra. Slutligen upplevde jag programmets andra avdelning som starkast och mäktigaste. Roligt med filmmusik av Korgold.

Att lyssna till operett är inte som att lyssna på opera eller klassisk symfonisk musik. Operetten lockar med dansanta karaktärsuttryck och premierar ytan – men undflyr djupet. Fast ändå, vi människor är ju olika, så denna genre fyller klart sitt behov.

Eivor Lindström




Kommentarer