MÄSTERLIG MUSIK VID MUSIKENS GRÄNSLAND


Här kan du läsa min recension av Kroumatas konsert på Alandica, publicerad i Ålandstidningen måndag 11 oktober. Rubriksättningen är tidningens egen.

De flesta av oss är nog överens om att musik skall ha element av melodi, rytm och puls. Det har vi vant oss vid. Men var går då gränsen mellan ljudkonst, musik, eller endast oljud. Svårt att säga. De avgör nog lyssnaren. Slagverkskvartetten Kromata från Stockholm har specialiserat sig på musik som inte är så självklar att förstå och gjort de så framgångsrikt att de anses tillhöra världseliten inom sin genre. Därför fanns stor förväntan inför konserten. Och auditoriet var absolut fullsatt.

Konserten – eller möjligen showen – startade med Car Horn Prelude av ungerske György Ligeti. Därefter drog kvartetten fram fyra lådor, som benämns som carton, satte sig på dem och trummade fram grymma ljud. Verket de spelade hette Okho och är skapat av greken Jannis Xanakis. Variationerna i rytmer och dynamik rasade fram med fart. En kort stunds tystnad och sedan attack igen. Ett optimalt sätt att lyssna på Kroumata är att hänge sig åt rytmer, puls och klanger; att bara hänga med.

Omedelbart efter de sista distinkta trumslagen formerar musikerna om sig och går över till Sven David Sandströms komposition Cool från 1987. För lyssnaren gällde här att ställa om örat och för mig kändes det för tätt inpå. Sandströms verk är mer känsligt, transparent och sparsmakat. Det framförs med vispar, vokala ljud, gurkor, pinnar, marackas. Jag såg bilder av hav, vindar och vatten framträda. Ett nordisk naturlandskap.

Spännande var det att se en John Cage komposition. Cage är ju mest känd för fenomenet 4,33, ett verk som helt saknar alla former av musik och endast består av tystnad. Här presenterades Branches där gruppen visade upp teknisk hög timing och precision av vardagens triviala ljud från klirrande slantar, bristande kvistar, prasslande papperspåsar, enerverande ljud av knivar som vässes. För att plötsligt föra fram en skylt med uppmaning att vissla. Vi visslade. Vissla högre. De gjorde vi också. Och vid styckets slut: applådera. Visst gjorde vi det.

Min favorit denna kväll var Drumming av Steve Reich. Vi hörde den första delen. Stycket innehåller långa sekvenser av upprepningar som byggs upp i en loop. Rytmerna fängslade, tog tag och drog oss in i olika skeenden. Som då en hårt regn drar fram över hustaket, splittras och lämnar några spridda droppar kvar. Mäktigt. På repertoaren denna kväll fanns även Trädet, skrivet för membrafon av samme kompositör.

Och visst är Kromata precis så skickliga och dynamiska som deras rykte säger. Den stora åländska publiken bestående av både unga och gamla var mycket imponerade.


Eivor Lindström

Kommentarer