Bach och ljudkonst

Lucio Garau. ursprungligt foto:Jacob Saurén. fotomotage Eivor
Den här artikeln skriven av mig var publicerad i Ålandstidningen 21januari 2011

Vad: Konsert
Var: Ålands Musikinstitutet
När: onsdagen 19 januari kl 19.00
Vem:Lucio Garau, Italien, kompositör, piano,
Ljudteknik: Lasse Lundell
Arrangör: kulturföreningen Katrina

Marhällor: fyra stycken 

Lucio Garau, född 1959, öppnade med Johann Sebastian Bachs, 1685-1750 två- och trestämmiga inventioner skrivna för sonen Wilhelm Friedmemann. Inventionerna, eller övningarna skrevs 1722-1722 och bestod av 30 olika varianter. Det fanns säkert lyssnare i publiken som kände igen de enkla tvåstämmiga melodierna från egna försök på piano.

Men det skulle bli mer komplicerat för varje övning och snart var det ingen nybörjarmusik . Garau spelade exakt, tydligt och energisk men de tvåstämmiga övningarna kändes ändå som en passage till den senare mer utarbetade kompositionen. Den trestämmiga hade mer liv och fantasier både till karaktär och framförande. För egen del fann jag ändå inventionen intressant och spännande.

Efter en liten tackpaus fortsatte Garau att som kontrast spela Italiensk konsert också det av Bach. Här hade kompositören tagit intryck av italiensk musik och kultur. Vi upplevde temposvängningar, modulationer och utsmyckningar spelade med utsökt teknik och energi. Lite mer tydlighet och tolkning hade nog kunnat förmedlats i delar av det vackra Andante. Men som skandinav är jag kanske mer nostalgiskt.

Så fick vi lyssna till något helt annat. Det var Lucio Garaus egna komposition det elektroakustiska/digitaliserade verket Qimbe op 50-5 variazioni su temi familiar. De fem till antalet variationerna bestod av piano, Garaus egna röst, hans treåriga dotter och ettåriga sons röster samt en dator. Musikgenren har sin utgång i franska Musique Concréte, Konkret musik och dess skapare Pierre Schaeffer. Ett känt verk av denne är Järnvägsetyd där ljud av ankommande och avgående tåg är ljudberättelsen.

Men italienaren Garau tog oss i kompositionen med hem, där vi bland annat hörde småbarn räkna uno, quattre, cique - ett, fyra, fem. Här är det formen, upprepningen, timningen och de olika ljudfraktionerna som bär verket. Och Garau behärskar och känner sin genre. Här skapas rum, djup, kreativitet och känslor, mest glädje. Men de höga barnrösterna kunde framstå som främmande och lite kalla, för att sedan fridfullt kontrasteras mot skira ljud av bjällror eller stråkar. För det är din egen fantasi och inlevelse som fyller ut detaljerna till en helhet.

Förra sommaren lyssnade jag till Garau i Nytt verk för röst, viola de gamba och stråkkvartett i Finströms kyrka i ett verk som var nyskapande men ändå traditionellt. Kvällens verk hade inte den styrkan utan framstod mer som en titt i familjealbumet, eller ett digitalt konstverk. Fast mycket välgjort.

Eivor Lindström

Kommentarer