Flickan från vilda västern

Vad : Live från New York Flickan från vilda västern av Giacomo Puccini
Var: Metropolitan, New York. Stadshuset i Mariehamn
När: 8 januari kl 20.00
Vem: I rollerna: Minnie (barägare):Deborah Voigt, Dick Johnsson/Ramirres (bandit) Marcello Giordani, Jack Rance (sheriff):Luico Gallo.
Dirigent: Nicola Luisotti
Marhällor: 4 stycken



Artikeln är publicerad i Ålandstidningen 10/01-11



På utsatt tid startade föreställningen från The Metropolitan och vi i publiken skulle få uppleva över tre timmar mycket bra opera. En riktig vitaminspruta i vintermörkret.

Operan utspelar sig i Karlifornien 1849-50 under guldruschens tid. På saloonen Polka befinner sig barägaren Minnie tillsammans med bland annat med den cyniske sheriffen Rance. Rance spelar falskt i kortspel. Männen kring henne säger sig vara kära i Minnie. Men hon är inte intresserad.

Så stiger Dick Johnson från Sacramento in i handlingen. En främling som Minnie en gång träffat under en resa. Männen grips av svartsjuka och misstänksamhet mot den mystiska mannen, speciellt Rance. Senare följer Johnson med Winnie till hennes hem uppe i bergen. Där upptäcker Winnie att Johnson är banditen Ramirres. Hon är rasande, men beslutar ändå att skydda honom. Rance spioner på dem och skottskadar Ramirres. Winnie spelar falskt med Rance och vinner. Men faran är inte över för Ramirres som av mobben förs till galgen för att hängas. Winnie är förtvivlad. Men med gevär i hand, lyckas hon övertala guldgrävarna att rädda honom.

Det här är en äkta spagettiopera med skönsång, temperament, slagsmål, sorg och ondska men också om äkta kärlek. Karaktärerna på scenen kommer nära och känns som verkliga individer. Mycket för att dekor och scenografi är naturalistisk i sin utformning . Man har till och med levande hästar som rids in på scenen.

Musikaliskt är operan lätt att ta till sig. Musiken flyter in i handlingen, accentuerar och dramatiserar. Några långa, sega arior, obegripliga recitativ eller upprepningar finns inte, men en fantastiskt skönsjungande manskör som även spelar guldgrävare förstärker och förtydligar dramat och musiken. I symfoniorkestern har Puccini placerat stråk och blåsare centralt i kompositionen men han använder även mörka långa trumvirvlar som accenter likt hotfull åska som intar en sommarhimmel. Magiskt!

I rollen som Minnie är Deborah Voigt, rak, tydlig och med glimten i ögat. Hennes mezzosopran är otroligt stark och rutinerad. Lite problem har hon att placera tonhöjderna där musiken är mer otydlig – för Puccini går musikaliskt inte alltid kortaste vägen fram till ett ackordavslut. Men det lyser om henne av skaparkraft och energier.

Den tredje och avslutande akten är den starkaste. Där står allt på spel och aktörerna fokuserar stort. Vi hör Marcello Giordani i arian Chella mi credo libero där han förklarar sin kärlek till Winnie. Giardani har en äkta hjältetenorröst och han ger allt i sin tolkning. Lucio Gallos som sheriff spelade ypperligt sin roll men jag var inte lika imponerad av hans sång. Lite burkigt ibland. Faktiskt. Men sammantaget var föreställningen otroligt skickligt framförd. En stor upplevelse att se. Illusionen fungerade!


Eivor Lindström

Kommentarer

Susy sa…
Kom ihåg att vi har date ikväll kl. 18.00 på folkis!
Eivor sa…
Jo, jag kommer ihåg det, men jag har beslutat att inte komma pga kör-rep:( Men skall boka in 5 februari. Hör av dig om det är ngn jag kan ringa till av jubilarerna.

Hälsningara