J S Bach Goldbergvariationern

Jag lägger ut min recension från Jomala Kyrka  ifall någon är intresserad av dessa kompositioner. Artikeln har publicerats i tidningen Åland den 15 februari 2011



Vad: J S Bach Goldbergvariationerna
Var: Jomala kyrka
När: söndagen den 13 februari kl 19.00
Medverkande: Lars Häggblom, piano
Marhällor: 5 st



Ett av musikhistoriens mest monumentala verk är onekligen J S Bachs Goldbergvariationerna som till sitt omfång innehåller trettio variationer. Klaverövningarna som verket först benämdes, är indelade i tio grupper om tre, enligt vissa musikaliska principer. Verket behängs dessutom med en avslutande Aria. Variationerna följer temats G-dur med undantag av tre som går i g-moll.

En ensam vit flygel framme i kyrkan väntar på pianisten Lars Häggblom som i närmare två timmar skall fängsla oss med sitt fantastiska spel. Häggblom är en etablerad konsertpianist som turnerat i ett flertal världsdelar bland annat Kina och musikaliskt lämnar han inget åt slumpen. Stillasittande, fokuserad befinner han sig i tystnad innan han närmar sig tangenterna, sträcker på sina ovanligt långa fingrar. Därefter drar det hela igång.

Publiken kommer sedan under närmare två timmars tid sitta blickstilla och ta in varje ton Hägglund leverer. Vi såg honom spela med snabba fingrar, sega fingrar, korsade händer och till och med bakåtvända händer!

Att lyssna till dessa variationer är att vara öppen för musik som ett tillstånd, ett tillstånd av musikaliskt flöde som mynnar ut och sedan bevaras inom en. Kompositionen känns som född ur klaviaturen där pianisten snittar tonerna med något av en kirurgs precision. Vi lyssnade till dansande barockmusik,virtuosa toccator och flätade kanon, för att åter vaggas in i lugnare partier. Men ständigt närvarande är bastonerna, där temat ligger.

Då musiken pågått i ungefär en timme pauserar åter pianisten. Publiken sitter fortfarande tysta och koncentrerade. Musiken startar på nytt. Själv lyssnar jag efter de partier som går i g-moll, tror mig höra dem. Säker kan jag inte vara för Bach lade ibland in kromatik i de redan avancerade accorden.

Musiken som nu pågått i närmare tvåtimmar löper in i en smärtfullt vacker och känslomässig passage. Det är troligen mollsaraband, variation 25 konstaterar jag senare. Det är också det parti som berör mig mest, går rakt in i hjärttrakten. Men Bach är ändå en glad typ och bjuder åter upp till en rikt utsirad saraband i den avslutande Arian.

Lite tillknycklad men med en känsla av rus, stiger jag upp ur kyrkobänken, lite trä smakar det onekligen och vinterkappan var bra att behålla på. Men, vilken resa det varit! Konserten hade tyvärr inte särskilt stor publik säkert på grund av krock med Lobgesang på Alandica. Synd, för jag tyckte att det här var en stor musikalisk händelse.


Eivor Lindström


Kommentarer

Pettas sa…
Ibland skulle det vara bra med möjlighet att klona sig:). Jag menar att jag gärna hade gjort dig sällskap i kyrkobänken och berusat mig jag också av skön musik.
Eivor sa…
Likadan känner jag då jag missar dina bakkurser. Kloning, en definitiv möjlighet.