Melissa Horn på Alandica


Vad : Konsert
Var: Alandica
När: måndag 20 augusti kl 19.00
Vem: Melissa Horn, popsångerska
Marhällor: IIII
Publicerat i Ålandstidningen 22 augusti 2012


Så står hon där på Alandicas scen: den populära Melissa Horn, en av Sveriges nu ledande popsångerskor. En ung, späd tjej med brunt, tjockt, långt hår och en mild röst. Gitarren hon har ser ut att vara några nummer för stor. Men ändå - svår att motstå. Till och med Lars Winnerbäck har sjungit duett med henne. Hon småpratar till oss, erkänner att hon är lite nervös att spela inomhus efter alla utomhuskonserter under sommaren. Det är också första gången hon besöker Åland – trots en uppväxt i Stockholm. Hon och det sexmanna stora bandet skall dessutom vidare till Finland.

Första låten inleddes med trummor som ännu inte var i balans med sången. Likaså försvann texten in i det obalanserade ljudet. Man blev lite fundersam. Men tekniken rättade dock till sig.
Något ojämna är hennes tidiga produktioner som vi lyssnade till. Men i Lät du henne komma närmre från 2010 och de senare Under löven och Falla fritt finns ett tyngre och mer medvetet tilltal. Här lyssnar vi till relationspop som även fungerar musikaliskt. Dessutom gör Melissas gitarrist och producent Ola Gustavsson, intressanta arrangemang. Senast med skivan Säg mig ingenting. Hans arr griper tag i musik och text och lägger till eget tonalt språk. Dock utan att våldföra sig på Melissas produkt.

Men Melissa är ändå den ledande stjärnan i gruppen. Signumet finns i röstens energier och i texternas ibland, banala budskap. Hon får oss tro att vi delar hennes hemligheter. Texterna är enkla, men utelämnande. Några få ord - ibland med rim, men mest utan – av frågor och funderingar. Melissa ger i första hand röst åt unga som trevande söker sig framåt i världen. Äldre personer minns och reflekterar. Texter där löv, stormar eller gatumiljöer glimtar fram tycker jag ändå ger en större poetiskt tyngd.

Melissas röst äger nerv och styrka igenom hela konserten. Lite Joan Baez, lite Lisa Ekdahl och förstås mycket från sångerskan Mariza Horn, som är hennes mamma. Förövrigt min favorit på 80-talet.

Duetten med kepsprydde gitarristen Anders Petterson lät bra, något distanserad, men välrepeterad. Melissa sjunger vidare och beskriver sviken kärlek men också hur hon själv sviker. Efter många känslouttryck känner jag hur ljudet av gnyende elgitarrer och svängande klaviatur piggar upp. Den, mest unga publiken, jublar och klappar händerna. Jag gillade även idén att låta tre gitarrer ta fram rytmer och toner i hop med Melissas utsmyckade röst. Och, den åländska publiken älskade onekligen Melissa och bandet.

Eivor Lindström

Kommentarer