Värt sitt pris?



Min krönika publicerad  i Ålandtidningen  lördage den 9 mars



Då vintervädret tråkar ut mig åker jag gärna en vända till Stockholm. Där finns mina två söner och att brett kulturliv att ta del av. Förstås finns också affärer och caféer. Men jag skulle den här gången se samlingsutställningen av Edvard Munch som visas på Thielska Galleriet ute på Djurgården. En utställning som pågår framtill 12 maj 2013.

Kort kan berättas att bankiren Ernest Thiel var mecenat åt Evard Munch och att galleriet redan är ägare till ett stort antal tavlor av nämnda konstnär. Även tavlor från annat håll har inlånats. Denne norska konstnär omnämns i konstlitteratur som den skarpaste modernisten i Norden och är förstås ett stort namn internationellt. I år är det 150 år sedan hans födelse.

Munchs produktivaste period började i slutet av 1800-talet för att sedan pågå fram till hans död. Han var samtida med August Strindberg och de två umgicks både i Berlin och Paris. Munchs konstnärskap kallas av en del experter för neurotisk expressionismen, ett uttryck han troligen kunde diskutera med Strindberg. Strindberg missade dock inte tillfället till att låta sig avporträtteras i helkroppsbild. Och mycket riktigt hängde Strindberg med utmejslat ansikte och yvigt hår i den stora utställningssalen för oljemålningarna.

Där syns även Ernest Thiel lite tråkig i full längd medan mitt öga drogs till filosofen Friedrich Nietzsche yviga mustasch. Bakom honom en färgsprakande himmel.

Jag stannade en lång stund framför Vit natts blå toner för att strax sjunka in i den väldiga tavlan På bron, där ett fruset ögonblick av några kvinnor insvepta i långa klänningar och solbelysta hattar, flyttade mig tillbaka i tiden.

Men den mest spektakulära och kända tavla Munch målat är nog Skriet. Det är också den hetaste och mest åtrådda. I utställningen ingick inte originalmålningen av Skriet utan endast en liten litografi. Det var nog en kännbar brist.

Skriets förvridna ansikte har särskilt i USA kommersialiserats populärkulturellt i skräckfilmer, och i verkliga livet som halloweenmasker samt att bäras vid bankrån och har även använts i våldsamma skolskjutningar. Edvard Munch tavla Skriet gav ångesten ett ansikte och så kommer det förbli.

Åter i Mariehamn hade jag nöjet att besöka årets Vera filmfestival där ett flertal unga åländska förmågor deltog. Musikvideon ”Don't Forget to Bow” är ett av exemplen. Film är absolut ett viktigt medium för unga idag.

På lördagen gick Veras storsäljare dokumentären Seraching för Sugar Man skapad av Malik Bendjelloul. Numera Oskarsvinnare. Och nog är vi på Åland imponerade av att ålänningarna Carl-Johan Listherby och Linus Kullman medverkat i delar av filmskapandet. Det kan ha skärpt intresset för filmen för hela vestibulen var fylld av biobesökare som köade för att komma in i salongen.

Och filmen är enorm. Den berättar en osannolik historia om hur musikern Sixto Rodriques som floppade i USA blev en megastjärna i Sydafrika. Hans musik kom också att betyda mycket i Sydafrikas motstånd mot apartheid. Sydafrikas beundran för Rodriques verkar dock tydligast ha varit inom den vita medelklassen. Eller var nu apartheidsystemet drog sina rasgränser.
De svarta i Sydafrika hade nämligen en egen mycket mer politiserad musik som beskrev ögonblicksskildringar från upplopp och massakrer. Ofta där poliser och regeringssoldaterna mördat oskyldiga demonstranter. De svartas musikrörelser hade också till uppgift att genom musiken sprida budskapet ut i världen – främst av afrikanska musiker i exil. En sådan musikgrupp var Amandla – som arbetade för ANC. I Sverige hette motsvarande Fjedur.

Slutligen, Searching for Sugar Man är förutom den eggande berättelsen ett imponerande mästerverk beträffande foto, färgsättning och klippning. Förstås går Rodriques musik och text direkt in i hjärtat. Och Malik Bendjelloul är absolut värd alla sina priser.
Frågan är om tavlan Skriet också är det.


Eivor Lindström




Kommentarer

Nog skulle jag gärna vilja se filmen. Hoppas jag får möjlighet någon dag.
Eivor sa…
Synd. Du har precis missat den då 12.3 var sista dagen. Men den går ju i Stockholm kan jag tänka mig.