Sorgligt

Flygfoto:Eivor Lindström
I bland kan en offentlig persons död beröra mig djupt fast jag inte alls känner den eller överhuvudtaget sett personen i verkliga livet. Det är ett fenomen som uppstår allt oftare då vi numera via massmedia skapar oss en uppfattning om dem. Tidigare i våras var det mordet på Nils Horner som chockade. Det är omöjligt, var min första tanke. Trots att det förstås inte var en omöjlighet då han ju vistades i länder där det förekom krig. Men Nils Horner hade varit med mig många år – hemma i köket om vintrarna medan jag lagade fredagsmiddagen eller om sommaren på bryggan medan vågorna slog emot stranden.. Där hade han kablat ut hemska nyheter men även hoppfulla. Hans välkända röst fick mina sinnen att skärpas.

Samma känsla genomsyrande mig då jag öppnade datorn, såg fotot av regissören Malik Bendjelloul. Men nu läser jag väl ändå fel...eller...jag läste igen och hjärnan började långsamt ta in texten.
Malik är död – på riktigt – inte på någon film. Det var chockartade nyheter. Hemskt att en 36 åring dör en eftermiddag i maj. Han borde ju vara kärnfrisk. Jag anade oråd och så berättar brodern att han tagit sitt liv. Det var mina misstankar från början. Men varför?
Det är fruktansvärt med depressioner att det inte alltid syns på ytan. Personerna döljer kanske eller så uppstår sjukdomen snabbt.


Nånstans inom mig känner jag en slags skuld. Skuld på ett odefinierat sätt. Man gladde sig åt hans framgång med Searching for Sugerman utan att förstå att vägen fram till Oscarspriset kanske brände ut honom. Personligen blev jag närapå förälskad i filmens bildspråk, färger, ljus och dramatik. Ett mästerverk. Och jag beundrade Maliks snabba intellekt. Han var en ung man några år äldre än min äldsta son. Det berör. Men jag tror inte man ska söka något svar om varför han tog sitt liv. Det finns kanske inget. Snarare undra varför inte sjukvården klarar av att fånga upp personer med självmordstankar utan att det fortfarande skördar över tusen offer i året. Jag har inga svar.
Malik Bendjelloul kunde blivit lika stor som Ingmar Bergman skriver tidningarna idag. Det finns igen anledning att inte tro på det.

Kommentarer