Musikcafe Vreten


Musikcafe Vreten
Tid: torsdagen den 1 februari 2007, kl 1900
Arrangör:Visans Vänner Åland r.f

Artister: Tanviks Qvinns tillsammans med Torbjörn Engman på gitarr

Sara Strandberg, sång
Hanna Malmberg, sång
Emil Grönwall, aukustisk och elgitarr


Levande musik är alltid större än musik hörd från CD-spelare eller TV:en, tycker jag och varför skulle det inte vara det, för du lyssar ju på musik gestaltad och skapad i det ögonblick du hör den. Ocensurerad och omedelbar. Kvällens musikhändelse i Vreten var just så live som den förväntades vara. Det hela började med att kvinnogruppen Tanvik Qvinns bestående av fyra mogna kvinnor generöst och fylligt startade kvällens program. Litet hembygdsromantik av Mamres Lund med musik av Gyrit Hagman lyfte publiken bort ur lokalen ut mot den blomstrande hembygden. Och de fortsatte med liknande stilfulla folkliga körvisor. Kvinnorna ser ut att njuta av att sjunga och de bjuder på sig. De fortsatte med en repertoar som var nostalgisk och lockade många till tjyvsjungande i bakre publikraden. Men det skall kvinnorna inte vara ledsna för, vilket jag inte heller tror att de är. Den nostalgiska delen av programmet sitter inte ännu som handen i handsken men med den energin som gruppen uppvisar förväntar vi oss storverk i framtiden. Torbjörns gitarrkomp följde mestadels sångerskorna stadigt och jämt. Tranvik Quinns avslutade sitt kvällsprogram med sin bejublade sång på Bomarsundsryska med humor som platsar på en revyscen.

Sara, Hanna och Emil är tre undomar födda i Kumlinge vars intresse att sjunga och spela svetsat dem samman. I deras framträdanden fick den mycket äldre publiken njuta av kvinnoröster med lyster och mjukhet i, som i Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”. I Allan Edwalls ”Den lilla bäcken” hade gitarristen Emil ett säkert och moget uttryck i kompet. Emil tycker jag förövrigt fyller kriterierna för att vara en musiker med naturlig begåvning. Hela hans kropp är med i musicerandet. I dag studerar den unge mannen på musiklinjen vid Ålands folkhögskola. Det bådar gott för linjens utveckling. Om man inför framtiden skall säga något om sångerskornas konstnärliga ådra som vissångerskor så ser jag ett tydligt dramatiskt yttryck hos Sara. Hos Hanna åter, är det kanske den klassiska scenen som skulle passa henne bäst, röstmässigt. Vilka sånger tyckte jag bäst om då? För Sara väljer jag ”My aphrodisiac is you”. Härlig röstbehandling. Och Hanna Dan Anderssons ”Jag väntar vid min mila”. Romantiskt och inkännande. Dock måste både tjejerna komma ihåg att genomgående använda sitt intrument rösten med större kraft och styrka.

Eivor Lindström







Kommentarer