Fantasier kring några rundbalar

Det här är en underlig historia som jag skivit. Är det fler än jag som undrar över vad som göms i åkrarnas rundbalar?


"Karolina tittade ut över platsen som hunden visat henne och skakade smått roat på huvudet: hunden hade helt enkelt nosat upp lagret där rundbalarna förvarades. Rundabalar i mängder radade på varandra, säkert närmare hundra stycken. De flesta var av vit plast och hade nästan exakt samma storlek och samma form. Platsen där rundbalarna lagrades fanns intill en skogsglänta och framstod surrealistiska på något sätt. Som om en jätte från en främmande planet lagt sina vita romägg i gräset med önskan att en liknande varelse skulle blanda sina ägg med hennes. Karolina log vid minnet av Daniel som då han var liten älskade att med fart hoppa på toppen av balarna. Det här skulle varit ett osannolikt eldorado för honom - stora studsmattor upphittade ute i det gröna! John-Martins föräldrar bodde ute på landet i Östgötland där Daniel upptäckt dessa som han kallade, ”dinosarieägg”. ”Mamma titta så jag flyger fram” skrattade Daniel vid dessa tillfällen och hans lilla kropp skuttade från rundbal till rundbal medan det ljusa håret flög i vinden.

Karolina betraktade mängderna av balar som låg framför henne och drog samtidigt handen över dem. Ett tiotal fanns i den nedre raden, och ögonen föll på en av dem som såg litet större och deformerad ut än de övriga. Det är troligtvis inte särskilt lätt att få dem alla lika stora och med samma form, resonerade hon.


Och det var framme vid den större lite bukliga rundbalen som alla hundar nu samlades. Karolina följde jyckarnas nosande med intresse. Både roat och nyfiket.

”Vad är det som är så intressant”? Hon småpratade med hundarna och böjde sig samtidigt ned mot marken och det gröna gräset.

Hundarna sniffade intill henne. Hon tittade litet frustrerat på balen framför, för det var som om det kom underligt kraftiga illaluktande dofter ifrån den. Det måste finnas mängder av mössbon gömda här, antog Karolina…..trots att hon inte sett ett enda. Men det var faktiskt inte omöjligt att det slunkit med smådjur som harungar, möss eller till och med ormar in i rundbalen. Hennes svärfar påstod att han hört talas om en bonde som av misstag huggit bena av en harunge som kom löpande framför avskärarlien under skördearbetet och där bena följt med in i balen. Det kändes inte så fräscht. Karolina vände blicken upp mot den blåa sommarhimlen och såg vitfåglarna som fortfarande skränande cirklade över området. Jag vet inte vad det är som händer men det är något jag inte har kontroll över. Hon granskade litet extra den större balen och upptäckte att det fanns fullt med små hål i det översta lagret av plast. Antagligen hade tärnorna anfallit plasten med sina långa vassa näbbar. Varför?

Plötsligt började Adsila att krafsa och bita i undersidan av balen och de andra hundarna följde efter som på en given signal. Karolina föste undan håret med en uppgiven rörelse där hon stod och visste inte riktigt vad hon skulle göra med sina skyddslingar. Hon noterade hur Aggi och Adsila trängde sig in på andra sidan om balen där ett litet utrymme ännu fanns och med sina kraftiga käkar bearbetade de den tjocka plasten. Vad gjorde hundarna egentligen? Karolina vände sig om och tog ett par steg framåt.

Adsila tittade med bruna vassa ögon intensivt upp mot henne och höll något i munnen som såg ut som en tygbit. Lite makligt böjde sig Karolina då ned i jämhöjd med hunden och lät blicken svepa kring balarna. I samma ögonblick uppstod ett mörker kring henne och hennes kropp förlorade hållningen där hon satt nedböjd. Och i en isande sekund tappade hon även andan inför nuets brutala verklighet: ett människoansikte stack fram genom öppningen i rundbalen där hundarna fläkt upp plasten. Som då en drunknad bottnat i döden medan grön släcka, lera och tång svepts som ett täcke över kroppen. På samma sätt hade det gröna ensilaget pressat gröna fibrer runt den döde i rundbalen samtidigt som ansiktet fått en ordentlig rundsmörning av en absintgrön saft som nu strilade ur munnen.


Karolina hade skrikit en lång, lång stund, högt och gällt, det förstod hon först senare. Desperat kom skriket, som om hon drabbats av en plötslig mental härdsmälta som inte gick att stoppa. Trots det rev hon med bara händerna upp en mycket större lucka i plasten. Plasten var hård men en trasig flik gick att sprätta upp litet mer och därmed vidgades hålet. Hon såg ett rött hår på ett deformerat huvud med två stirrande ögon under ett par storvuxna ögonbryn. Hon såg även offrets vita arm hoptryckt emot halsen och hon hittade… tro det eller ej....en Rolexklocka som låg löst bland de gröna grödorna. Mer orkade hon bara inte med utan rusade därifrån för att spy upp lunchen hon ätit.

Efter att hon tömt magen på innehållet letade hon i sina alltid välfyllda fickor och fick tag i de pappersservetter som normalt fanns till för att ta bort kladd och sekret efter hundarna. Hon torkade sig med skakande händer över munnen och tog därefter nya papper till händerna. Frustrerad och med synfältet nästan utan dagsljus tvingade hon sig dock på skälvande, motvilliga steg åter fram till det ofattbara. ”Det ligger en man inplastad i en ensilagebal alldeles som om han skulle komposteras och därmed på ett naturligt sätt försvinna ur folks medvetande, in i jordens kretslopp.”
Är det möjligt att det ligger döda människor i alla rundbalarna? Är det ett nytt sätt att begrava människor på?!"

Kommentarer