Välfärdsproblem

Jag har komposterat i många år och tyckte till en början att det var intressant att beskåda microlivet i den skumt doftande byttan. Liksom en pågående docusåpa följde jag livet hos hoppstjärtar och lövmask. Det var på den tiden då det var roligt att lufta halvätna prinskorvar och potatisskal och blanda med kompostströ. Med tiden slocknade intresset och då även temperaturen i processen. Ni vet vad som händer då...Materialet blir surt och slaskigt och fluglarverna gör sitt intåg. De hör väl också till en del av nedbrytningsprocessen, men snåla fru Bergman beskådar surt när baktunga spyflugor flyger ut med näringen ur barnkammaren.

Det är inte bara jag som fattat att det är näring i de surrande liven. En flugsnappare och hans sambo slår bo varje vår i holken som är upphängd i en björk på cirka fyra meters avstånd. Han hjälper mer än gärna till med att minimera beståndet. Gladeligen trycker han flygfän i ungarna med bara några sekunders mellanrum. Kullarna har tenderat att bli bara större och större. I fjol satt en hel klunga med något överviktiga svartvita rackare på en kvist som böjde sig under tyngden. Samma flugplåga har drabbat mig i år igen till den rundmagade sparvens glädje.

För några veckor sedan gick jag beslutsamt till komposten och skulle ta itu med problemet. Jag lyfte på locket, men fick i samma ögonblick betänkligheter. Om jag tar bort födkroken för den svällande fågelfamiljen, hur går det då?Har jag ett ansvar? Det är ju jag som inlett dem i det bekymmerslösa dekadenta livet de nu lever. De har lätt anammat samma leverne som vi människor. Bor vi vägg i vägg med en Mc Donalds restaurang så är möjligheten att vi får i oss en för kaloririk lunch då och då mera överhängande. Nu håller jag komposten lite halvdålig, fast jag är lite sur på det flaxande matvraket!

Han har blivit för lat för att sjunga! Inte en ton klingar från björken, men går jag närmare tycker jag mig höra dästa rapar pysa upp ur hålet i holken.


Månadens gäst

Bella

Kommentarer