Verandan tur och retur

I det vackra pingstvädret gjorde vi på lördagen en snabb flygtur till Korpo i Åbolandsskärgård där Bj. satte ned planet i Norrskata hamnen. Vi såg en fin sandstrand. Perfekt att ta sig i land på. Att komma med ett sjöplan väcker ofta en viss nyfikenhet. Den snabbt sammankallade mottagningskommitéen fanns på plats även här, (skämsamt sagt).

Vårt ärende var att hitta sommarrestaurangen "Verandan" för att äta middag. Så vi gick litet försiktigt över en som vi trodde var en sommarstugetomt. Men som i verkligheten var en bastu som vi senare informerades om. Snabbt hittade vi en stor skylt som visade vägen upp till restaurangen.

Det hela var litet som förr då vi gick till Kina restaurangen på Söder i Stockholm då ägaren väntande stod i dörren för att ta oss i hand. Här stod också krögarparet och tog i hand. Och vi var just då de enda gästerna. Vi blev erbjudna platser inne i trädgården intill en damm, där ljudet av porlande vatten och melodisk fågelsång var det enda som hördes. En lugn och stillsam stämning i all enkelhet.

Det här paret, mannen från Västerås och kvinnan från Korpo hade gjort sin trädgårds och matpassion till ett levebröd, visserligen på halvtid. För till vardags var mannen ekonom och kvinnan skattejurist. Men de hade på ett fantastiskt sätt lyckats sudda ut gränsen mellan privatlivet och arbetslivet. Allt tycktes flyta ihop. Konst, musik och passionen för trädgårdskultur. Som pricken över iet sprang den brunfläckiga fågelhunden försynt i utkanterna av trädgården.

Restaurangen var verkligen en veranda beklädd av stora presenningar. Endast köket hade tre väggar. Snabbt serverades vi "lammfiléer och klyftpotatis" och efter måltiden gav sig mannen i huset sig tid att visa mig trädgården. Där fanns rododendron i många olika skepnader, vita violer, palmer i kruka, stora taggiga jätteväxter av odefinierat slag och en näverlönn. På en upphöjning stod en nyrest träskuptur. Schamansk kanske, och just där besökaren utträder från trädgården låg en repbeslagen sten. En japansk trädgårdstradition.

Då vi tackade för oss kom mannen springande med en kruka vita violer och då jag ytterligare yttryckte min förvåning över några gulblommande marktäckare så fick han på fruns uppmaning förse mig med ytterligare en kruka.

De här är väl ett fantastisk exempel på personlig service , eller hur? Men det är även en berättelser om hur otroligt suveränt och smidigt ett sjöflygplan är.


Eivor

Kommentarer

isebell sa…
Lyckans ostar.