På cykel en tidig morgon

För att komma till mitt arbete på museet så använder jag mig av en mountenbice med mängder av växlar. Den fick yngsta sonen då han fyllde typ 12 år. Under många år har den stått undansatt i väntan på reperation. Slutligen skedde det äntligen att Jyrki A tog fram sina skalpeller och borrar och en och annan droppe olja, fixade helt enkelt till den. Den skulle bli mamsens cykel. Tack, svarade hon. Första rundan var en diesaster, trots att jag hade hjälm på huvudet. Jag var helt enkelt rädd då jag trampade baklänges samtidigt som jag försökte minnas var bromsarna egentligen satt. Men för all del, det gick att lära sig cykla på den också. Några dagar senare har jag slängt hjälmen och krusar fram på cykelbanorna i norrastan. Det är toppen. Men jag kände inte till hur stadens litet försenade damer hanterar en cykeltrampa på morgonen. Jag som tyckte att min cykel gick snabbt. De bara rasslar ju förbi mig. Litet här och där. Någon dyker kanske upp bakom en häck och en annan bara spurtar om mig på den grusade banan. Vad nu, tänker jag förvånat; det här skall ju karlarna göra. Skrämma slag på mig då de ränner förbi! Och så har tjejerna blivit lika fartgalna. Få se om jag hänger med i svängarna?


Eivor

Kommentarer