Höghus och Ålands hav

Efter en utsökt trevlig kväll i Sjöpaviljongen vid Tranebergs Strand tog jag och Bj. Citybanan till Linljeholmen. Det regnade häftigt så innan vi lämnade restaurangen hittade jag passligt ett par kvarglömda paraplyer som jag tyckte behövde vädras. Med dem över våra huvuden traskade vi i mörker och regn förbi Strindbergs statyn uppför trapporna till tåget.

Vi övernattade i sonens lägenhet på 10:de våningen i ett höghus. Vilken fantastisk utsikt , då Stockholm lyser i natten.

Vid två tiden vaknar jag och hör dunk,dunk, dunk och något som liknar musk. Jag konstaterar då att folk som har grannens tak som golv inte ändrat attityd. Man tycker fortfarande att det är ok att spela musik på jättehög volym mitt i natten.

Dagen efter i trapphuset kände jag den kväljande doften av inpyrd tobak och gammal fylla. Jag vill inte minnas, men gör det ändå.

Det var ju en av orsakerna till att vi återflyttade till Åland 1986. Mötet med det svåra i livet och att tvingas ta del av andras elände. Vår livskvalité.

Då vi senare på dagen satt på Eckerölinjens färja och mötte Ålands hav som en enda blånande tavla kände jag tacksamhet. Jag behöver inte bo i en miljonstad i ett höghus där folk spyr i knutarna och där jag tvingas fundera om grannen under mig, kanske slår sin kvinna och barn. Eländet finns nog överallt; visst men jag vill inte leva bland det.

Vi har ännu gott om ren och vacker natur på Åland som är fantastiskt att leva i. Och jag undrar hur det är möjligt att folk väljer att bo packade som sillar och skava flank med varandras tillkortakommanden? Det finns ju ett annat liv alldeles nära intill.

Kommentarer