Kristidens första offer?

Nu har det skrivits miltals om västvärldens kris. Om att dra in svångremmen och att invänta vargavintern. Jag har lyssnat och funderat men inte tyckt att jag drabbats mer av orostiderna än vad livet varit de senaste 5-10 åren. Alltså jag har varit lagom nöjd med ekonomin. Det har ju funnits lånelimitar att ta av..

Men igår fick jag inse att även jag blivit drabbad. Hör här. I augusti ringde Karin E från Nya Åland och undrade om jag ville börja skriva körnikor till tidningen. Förvånad svarade jag att jag måst tänka litet och sedan återkomma. Det gjorde jag och svaret blev ja. Det gick ett par månader så befann sig nämnda tidning i en svår ekonomisk kris. Trots bidrag från svenska kulturnämnder och statliga bidrag.

Tidningen förstod allvaret och skred till åtgärder. Och där kommer jag in.

De kraftiga ekonomiska åtaganden man gör är att dra in de 5-6 krönikörerna. Och jag förstår verkligen allvaret i denna tidnings krisekonomi. Vad jag förstår - om alla krönikörer har samma arvode som jag fick - så räcker de sammanlagde pengarna ungefär till fika bröd och kaffe för personalen under ett år.

Det kallar jag verkligen för kristider.