Lögnare och personer med bacillskräck

Institutioner och banker hittar man vanligtvis i massiva byggnader med stora namnskyltar och bekväma ingångar. Väl inne förvånas man dock över minimalistisk möblering och få expeditionsdiskar. Det är tyst och lugnt och inga störande telefoner hörs ringa. Har jag hamnat mitt i fikapausen, undrar jag. Men man skall inte låta skenet bedra, för bakom diskarnas polerade yta finns parallell världar som arbetar på för fullt. Det är den datoriserade och digitaliserade byråkratihanteringen. Där tröskas och bearbetas folks löner, värdepapper, barnbidrag, socialbidrag, pensioner. Ja, allt som i princip rör folks vardag. Och i det arbetet är vi viktiga brickor i spelet då vi förväntas göra arbetsunderlaget själva. Utan att synas och märkas.

Byråkratin gömmer sig inte längre bakom dammiga merkantilmappar eller anställda som slickar pekfingret då de vänder blad. Men varför framstår då August Strindbergs ”Röda rummet” och den unge Falks första möte med ”Kollegiet för utbetalande av Ämbetsmännens löner” på 1860-talet, som något jag med ett ironiskt leende känner igen. Det är inte för Falks kollegers upphetsning vid utdelningen av blyertspennor på en bestämd dag, utan mer för det utstuderade ointresset för människan bakom personnumret och bankkontot. Här vill jag inte skuldbelägga personalen, för då som nu är det inte de anställdas fel utan snarare strukturerna.

Jag tar exemplet försäkringskassan på Åland
–Folkpensionsanstalten FPA. Där kan man idag inte slinka in och ställa några korta frågor.
”Har du beställt tid” undrar de då.
”Nej”.
Men, om man endast har några korta frågor kan jag ju ringa, tycker man. Visst. Men uppriktigt sagt så vet jag inte hur jag gör då jag ringer till FPA i Mariehamn. Det finns inget offentligt telefonnummer i årets telefonkatalog. De nummer som anges går till Jakobstad . Effektivt kanske. Och vart tog det mänskliga mötet vägen?

Även bankerna anammar Garbolucken: förmögen, vacker, och skygg. Ju större verksamhet desto anonymare och onåbarare. Ännu ett exempel. Då jag ringer Nordeabanken möts jag av en kvinnlig metallisk dataröst som förklarar att ”samtalet är bandat av säkerhets skäl, var vänlig uppge din bankkod”. Jag lägger på. Skall jag uppfatta det som ett hot eller uppmuntran? Där är Ålandsbanken och Andelsbanken rena rama glädjesprutan. Telefonisterna finns på Åland och talar i realtid.

Affärslivet tycks dock uppskatta kundernas gratisjobb eftersom område efter område inmutas. Nu kan man i både Coop och ICA plocka ned varor i kundvagnen, skanna av dem, och utan att ha kontakt med någon personal lämna butiken. Vi behöver inte längre se varandra i ögonen eller nudda varandras händer. Ett perfekt samhälle för lögnare och personer med bacillskräck.

Men är det inte så vi vill ha det? Är det inte bra att kunna sitta hemma vid datorn och välja semesterort och skriva ut biljetten själv. Är det inte bra att betala över internet? Och är det inte bra att ett uppkopplat distanssamhälle kan köpa och sälja aktier ute i skärgården medan fiskarna simmar in i fångstredskapen. Absolut, visst. Det finns mycket som fungerar alldeles utmärkt i vårt automatsamhälle. Men att ha lokaliserat ut den åländska försäkringskassan med kundtjänsten satt i Jakobstad. Det känns helt fel för mig.




Den här krönikan skulle publicerats i Nya Åland 6.3 men drogs in pga besparingar.

Kommentarer

Anonym sa…
När något nytt fått några år på nacken så vänjer man sig.
Tänk när snabbköpet kom!
Kontokortet!
Nog är det trevligast att ha kopntakt människa mot människa.
Oftast lägger jag bara på när jag får en telefonsvarare i luren.
......Isebell
Anonym sa…
Kopntakt = rituellt rytmiskt dunkande från danslystna kockar...
Anonym sa…
Tänker du på the hells kitchen. Där skulle man inte vilja vara o dunka