poetiskmusikföreställning


Det är dansen som lyfter föreställningen


Vad: Det är på sången man känner fågeln, Accademia poetico-musicale.
När: torsdagen 8 oktober kl 19.00
Var: Alandicas auditorium
Vem: Elina Mustonen, cembalo, Anna Danik, sång Tom Wentzel, uppläsning
Ida Viikinkoski, dans
Koreografi: Aku Ahjolinna
Regi: Lisbeth Landefort
Producent: Raili Laukkanen

Marhällor: 4 st

Vad är musik och vad är teater? Vad är konst, vad är en utställning? Vi är vana vid att aktörerna skiljer klart och tydligt på genrerna. Man håller sig till de ramar som anses gälla annars kan ju folk bli besvikna, till och med klaga. Men man kan förstås göra annorlunda och de finns de som gör det.

Regissören och radiolegenden Lisbeth Landefort från Finland är en sådan, hon är inte rädd för att blanda genrer. Hon experimenterar ännu. Det är mitt intryck efter att hört denna föreställning som närmast beskrivs som en "poetisk musikföreställning."

Tre kvinnor

Föreställningen bygger på texter ur José Saramagos bok Baltasar och Blimunda, där sjuttonhundratals kompositören Domenico Scarlatti symboliserar sången och sångfågeln. Texterna är mer saga än verklighet och kryddade med underfundiga citat, som "måsarna väntar ännu på Gud" eller "Gud har blivit gammal".

I blickfånget på scenen befinner sig tre kvinnor klädda i fantastiska, böljande barockklänningar med tyg i guld och silvertoner, en lindblomsgrön cembalo, berättaren samt ett katthuvud i papier-maché. Då aktörernas uppgifter är utförda övergår de till att vara statister. Koreografin och rekvisita är således sparsmakad.

Uppläsaren Tom Wentzel är dock sig själv klädd i svart kostym. Varför, undrar jag litet.

En tavla?

Cembalons rasslande toner understryker handlingen som tillsammans med sångerskans korta arior, och den unga danserskan skapar egna spänningsmoment. Jag kan dock inte komma ifrån känslan av att det är en tavla jag betraktar.

Speciellt sångerskan Anna Daniks mörka, tjocka håruppsättning, hennes böljande klänning, de stillsamma rörelserna och strama mimik, bidrar starkt till det. Det enda som förmår att nå igenom ytan är den unga danserskan Ida Viikinkoskis sprittande, vackra dans. I slutet av föreställningen går uppläsaren fram till danserskan och fäster kattmasken på hennes huvud och hon börjar dansa. Dansen blir både njutbar, komisk och absurd. Plötsligt är allt så lätt att begripa.

Finkulturell

Sammantaget kan man nog betrakta den här föreställnigen som finkulturell i sitt sätt att genomföras.

Men med små stänk av lätthet, ironi, humor, och absurditet. Dels i danskaraktären men också i Saramagos nobelprisade texter där Tom Wentzel nyanserat lyfter fram text och handling. Och samtliga artisters framförande var riktigt bra.

Föreställningen pågår i en enda lång akt och ställer krav på god lyssnarförmåga hos publiken. Det fungerar förstås olika från person till person. Jag sätter ändå ett högt betyg på den poetiska musikföreställningen, kanske mest för att allt är så genomarbetat och i detalj uttänkt.

Eivor Lindström


Denna recension är publicerad i Ålandstidningen lördag 10 oktober./Eivor

Kommentarer