Den inre rösten

Redan innan jag var riktigt vaken i går så lyssnade jag till ”tankar för dagen” på radion som handlade om att inte lita till sin inre röst. Mannen – som jag inte snappade upp vem var – sade sig ha gjort sina egna studier i ämnet. Att lita till sin inre röst kunde till och med vara förödande. Jag lyssnade på de tänkvärda orden och steg upp för att dra iväg till Vårdö. Inför min mors stora födelsedag på lördag i hennes hemmiljö, skulle vår stuga värmas upp och sättas i ordning.

Det fanns många tecken i skyn redan på resan ut. De slingrade sig ned från skyn först som små lätta fen sedan mer och mer uppkäftigt. Men jag styrde trosigt bilen vidare. Och utan problem var jag slutligen i Vårdöby. Tecknen från skyn som snöade ned var minst lika tydliga som för Tom Hanks  i ”Sömnlös i Seattle.” Bara att tolka dem rätt . Jag sökte inga tecken, ville inte se dem.

Hämtade en snöspade hos mor och drog iväg mot vår stugväg – skulle nog gå fint att köra , tänkte jag och grannen E hade ju kört där dagen innan – . Fint gick det in på den första slingrande sträckan, sedan gick det inte längre, för främre hjulet styrde ut mot diket. Jag kom inte upp. Men det gjorde inget för inom några minuter var kommunens vägplogare där och drog upp bilen. ”Det går nog att köra ut till Skarpnäs, trodde han. Ett riktigt säkert tecken.

Efter att ha bjudits på kaffe av grannen G. så sade jag till henne: jag promenerar ut till stugan. Det gjorde jag också, en bit: sen började min inre röst säga att det var väl inte så dumt att försöka köra. Så jag vände tillbaka, satte mig i bilen och körde iväg. Det gick riktigt bra. Inga tecken, mer än att det var rätt halt, störde min gaspedal. Första backen i ett huj och nästa...gick nästan. Men det började hända saker, jag kanade bakåt och hamnade i en kurva och kom inte loss.


Jag ringde stuggrannen E som kom ända från Godby för att röja snön från vår gemensamma väg. Först drog han upp mig och bilen med traktorn och backade sedan bilen i sökerhet.
Histrorien kunde slutat där – men öven grannen E hamnade i diket med traktorplogen och fick i sin tur hjälp av Taxi Åsa.
Det hela slutade med att jag övernattade i stugan i 12 grader värme och med en utetemperatur på – 20.  För  att inte förkyla mig var jag duktigt påklädd. Under täcket. Men nu är stugan varm och skön.

Så hur är det? Vågar man lite på tecken och inre röster...Jag fick ju ett tecken på morgonen av killen i ”tankar för dagen”, men min inre röst lydde inte. Men vem vet, kanske det ändå var det rättaste sättet?

Kommentarer