Vems är felet?

foto: Eivor Lindström

Det finns alltid en orsak. Och det finns alltid en anledning. Ett därför. Demokratin i vårt västerländska
samhällskick har lärt oss det. Finns det en händelse – finns det en orsak. Och det finns alltid någon att anklaga.

Vi vill alltid hitta, den, någon som dabbat sig, som gjort felet. Någon man kan anklaga och peka finger åt. Högst i rangordningen sitter ländernas regeringar.Samhällsapparaten, där man även kan korrigera felgörarna i riksdagsval.

Under vintern som varit exceptionellt sträng, med mängder av snö och där tåg och tunnelbanor stått stilla har folk haft det besvärligt. Förstås. Och i ett modert och medvetet samhälle söker journalister efter de ansvariga.

Vems fel är det? Svaret måste vara tydligt och förståeligt. Och de finns svar. Regeringens.

Jobben tryter och elever har dåliga betyg. Felet är förstås regeringens. Eu- har problem att få igång utrikespolitik (som de egentligen inte skall syssla med). Åter inställer sig frågan: vems är felet. Här vet radiorösten det. Det är Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister.

Så till de fastfrusna färjorna. Där finns också någon som bär skulden. Det är färjornas befälhavare. De lyssnade inte, körde bara sitt eget race. Vi varnade förklarar Sjöfartsverket. Försent säger de ärrade befälhavarna.

De är så skönt att alltid få lägga över ansvaret på någon annan. Om man inte längre har en Gud så har vi åtminstone myndighetsverk och regeringar. Det är valår i Sverige och kampen om riksdagsjobben hårdnar. För inte är det väl av ren och skär godhet som folk  ger av sina egna livsdagar för att grannen skall må bra? Eller?

Självklart finns det skyldiga,men kanske inte så enkla svar. Alla människor har ju ett eget handlingsutrymme.