Passionsmusik

Recension publiserad i Ålandstidningen 30 mars 2010.



Vad: John Steiner, The Crucifixion
Var: Jomala kyrka
När: söndagen den 28 mars kl 18.00
Vem: Oratoriekören på Åland, Kaj-Gustav Sandholm dirigent, Gunnar Lundberg bas, Christian Juslin tenor, orgel Gunnar Juhlin.

Marhällor: 4



Oratoriet The Crucifixon av John Stainer uruppfördes på Åland i söndags och det var första gången som ett passionsverk framförts i sin helhet här. I passionsmusik berättas om Jesu lidande och död och intrigen utgör händelser kring korsfästelsen. Körens roll är att fungera som folkhop i ett känslosvall som driver fram och tillbaka. I hat, hopp, förtvivlan och sorg.

Operasångaren Gunnar Lundberg, hade rollen som den ene av två berättare. Lundberg är en mycket rutinerad sångare som sjöng, balanserat och säkert programmet igenom. Lagom känsla, tydlig artikulation, med en mörk skön röst. Den andra berättaren var operasångaren Christian Juslin Dessa två befann sig på var sida om kören. Christian uppe i predikstolen. Och jag har aldrig hört Christian sjunga så bra som han gjorde denna kväll. Han sjöng säkert, precist, med fri röstklang och snygga tonfärger. Ett kalas genombrott, tycker jag.

Musiken i The Crucifixon tränger snabbt in i sångminnet. I text översatt till svenska av Gunvor Javén kan vi följa verkets framväxt och fast vi såväl vet hur det slutar finns spänningen där. Hoppet om ett lyckligt slut.

Jag fäste mig speciellt vid kören och partiet om Litany of the Passion, dvs Litania över Lidandet. Här känner man hur spänningen växer fram, hur berättandet blir till en del i musiken. ”Crucified, I turn to Thee, Son of Mary, pray for me”. Musiken känns som en medeltida ballad och omkvädet återkommer i sekvenser senare. Populariteten hos Stainers passionsverk ligger utan tvekan i det musikaliskt igenkännbara.

Oriatoriekören är idag en stor kör som klingar balanserat. Sopranstämmans roll är viktig då kompositionen har en melodisk framtoning. Med en oren stämsång skulle musikupplevelsen falla. Men här hörs sopranstämman ren och homogen. Altarna kunde fått komma fram litet mer men kvinnorösterna klingade ändå fint tillsammans. Också i herrarnas ledande stämmor lät det bra. Knut Grüssner som överstepräst, visade upp en god dagsform och rövarna, Gösta Helander och Roger Syrén sjöng även de bra.

Denna gång valde dirigenten att placera tenorerna stående framför sopranerna, vilket var ett bra val då även basarna var fler till antalet. Det säkrade upp körbalansen. För Kaj-Gustav kan det här med musikdirigering. Och en eloge till organisten Gunnar Juhlin för fint orgelspel.

Oratoriet var gripande att lyssna till, det skapade känslor. Därför kan plötsliga ljud från gråtande barn, eller alltför ivrigt bläddrande i programblad hos publiken, kännas störande i stunden. Men passionsmusiken är ändå det bestående minne som stannar kvar inom mig.


Eivor Lindström







Kommentarer