Sibelius på Alandica


Foto: Eivor Lindström


Den här artikeln publicerades i Ålandstidningen torsd. 18 mar -10

Var: Alandica
När: tisdagen 16 mars kl 19.00
Vem: Helsingfors stadsorkester
John, Storgårds, dirigent. Tuomas Lehto, cello
Arrangör: Kulturföreningen Katrina

Marhällor: 4


En högtidlig känsla fanns inom mig och troligen även hos publiken då åttiomannade Helsingfors stadsorkester intog Alandicas scen. För det är första gången en så stor orkester spelar här. Och hela scenen fylldes upp av svartklädda musiker. Dirigenten Johan Storgårds höjde sina armar och spelet drog igång.

Det mesta av kvällens musik var komponerat av Jean Sibelius (1865-1957). Ett säkert kort. Han är ju som bekant ett mycket viktigt varumärke för nationen Finland. Sibelius befann sig verkligen i rätt tid, på rätt plats då han i slutet av 1800-talet startade sin numera världsberömda kompositionskarriär. En bit in på 1900-talet blev ju Finland ett självständigt land, då behövdes förebilder.

Vi lyssnade först till tondikten Barden som inleddes med harpsolo i växelverkan med stråkar. Formen är enkel och lätt att musikalisk ta in. Musikpoemet känns fräscht och rätt i tiden trots att mer än hundra år förflutit sedan det skrevs. Musiken klingade tydlig och distinkt, i den mycket korta efterklangen och det tog en stund innan musikerna spelade i balans med rådande akustik. Musikpoemet Barden framfördes harmoniskt, enkelt och vackert.

Så över till Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) och Rokokovariationer op.33. Kompositionen är vital, temperamentsfull, en glädjefull flirt till Mozarts musikaliska skönhet. Solocellisten Tuomas Lehto spelar fokuserat och intensivt, färgar toner och rytmer med känsla och renhet. Originellt låter det då blåsarna för in en kromatisk ton och atmosfär i kompositionen. Rokokovariationens expressiva avslutande toner i solocellon satt fint i cellistens händer.

Sibelius symfoni nr 2 som framfördes efter pausen beskrivs som den populäraste. Vid tidpunkten för dess tillkomst vistades Sibelius i Italien. Därmed kom Medelhavets ljusa landskap påverka till ett ljust tonspråk. Till skillnad från tonsättarens normalt mörkare klanger. Symfonins fjärde sats, allegro moderato i den avslutande finalen är suggestiv, mytisk, med täta harmonier. Musiken lever verkligen här, flödar rent och fylligt. Så förs en enkel melodi fram. Stråkarna arbetar frentiskt högre och högre och musiken når ett klimax. Befrielsen är nådd. I källor uppges att Sibelius skapade andra symfonin som en själsbikt - med en sådan själ kan man nog nå vilken himmel som helst.

Johan Storgårds ledde sin orkester dynamiskt och lyhört. Orkesterns skicklighet är ju omtalad och musikerna följde dirigenten i hans minsta rörelse. Bortskämd som man är med att se dirigenter i TV saknade jag att inte kunna följa hans minspel. Med en storbildskärm hade det gått även här. För när en så uttrycksfull och skicklig dirigent är på plats vill man ju se allt.


Eivor Lindström

Kommentarer