Katrina Kammarmusik rec Alandica

Vad: OKTETT, 8 impressioner om Frans Schubert. Litet musikaliskt skådespel
Var: Alandica, Musiksalen
När: 3 augusti 2010 kl 19.00
Vem: Dramatisering och regi: Juha Siltanen
Svensk text: Thomas Wulff
Skådespelare: Markus Riuttu
Vår orkester: Pekka Kuusisto, violin, Jan Söderblom, violin, Lilli Majala, altviolin, Markus Hohti, cello, Kati Harjanne, kontrabas, Matthew Hunt, klarinett, Jaakko Louma, fagott, Hans Larsson, valthorn
Berättare: Jaana Pesonen
Marhällor: 4 st

Den dramatiserade föreställningen av Frans Schuberts (1797-1828 )verk Oktett i F-dur, för stråkar och blåsare var musikaliskt mycket spännande. Vi bjöds på äkta spelglädje av musiker som levererade med spänst och fingertoppskänsla. Ändå lämnade jag föreställningen med känslan av att den litterära delen ankrade upp en bit ifrån orkestern.

Dramatikern Juha Siltanen som även regisserat föreställningen, baserar sitt material på Schuberts originalbrev. Brev, skrivna under en av tonsättarens sjukdomsperioder. Vi följer karaktären Schubert som pantominiskt gestaltas av Markus Riuttu i tolkningar av Schuberts splittrade inre röst. Rösten, här en kvinnas, är förinspelad och nådde publiken genom högtalare. Intressant grepp, men inte helt lyckat i Musiksalens mörker. Skådespelaren blev märkligt anonym i sin dialog mot den inre rösten. Kanske avsiktligt menat för i slutet av akten inser jag att kvinnans röst tagit över . En orsak till det är också avsaknad av en tillräckligt upphöjd scen och att jag inte hade ständig visuell kontakt med skådespelaren.

Efterlämnade originalbrev av tonsättare är guld värda för musiker och dramatiker. Här ges chans att kunna gå in i en hyllad persons inre, kanske få svaret om hur han skapade musiken, hur arbetet framskred, hur musiken mottogs. Därmed ges möjlighet att blåsa liv i tonsättaren. Eller? Är det verkligen så enkelt?
Förställningen hade i mitt tycke mått bra av att kortats ned, att inte ta med så mycket ord. Ord år kommunikation. Javisst! Men ord bygger även murar.

Och det mest bärande i den här föreställningen var helt klart musiken och musikerna. Ledaren Pekka Kuusisto är en spelman av stor rang som ledde gruppen med sig in i minsta detalj. En stjärna i sitt slag är även klarinettisten, den engelske Matthew Hunt som elegant samspelade med stråkarna. Och cellisten Marcus Hohtis stråke rörde sig både aggressivt och känsligt över strängarna. Men samtliga musiker håller en mycket hög nivå.
Oktett i F-dur skrevs ursprungligen som ett beställningsverk av greve Ferdinand Troyer och blev klart 1825. Förebild var Beethovens septett op.20. Oktetten är generellt medryckande, enkel och okomplicerad och det är bara att hänga med då musiken spinner på. Ända till den avslutande satsens öppningstakter där cellisten Marcus Hohti för oss in i dramatiska och mörka stråkdrag. Den sista satsen tillsammans med den avslutande monologen kändes musikalisk och dramatiskt genomarbetad. Slutligen lyssnade vi i stillhet till musik från ljudband ur Schuberts lieder Der Leirmann. Betyget, 4 marhällor, som ju är högt, ges med darr på ribban. För den svagare litterära delen.
Eivor Lindström

Kommentarer