John Dowland i Hammarlands kyrka

Vad: Katrina kammarmusik
Var: Sta Catharina kyrka, Hammarland
När: måndag 1.8 kl 21.00
Vem: Solmund Nystabakk, luta, Norge.
Sirkka-Liisa Kaakinen-Pich, violin, Finland

Marhällor: III st


Åter är det sensommar. Och lika självklara som röda kräftor och fullmåne i augusti är numera Katrina kammarmusik. Musikveckan började i år med riktigt gammal musik. Vi är många som älskar att lyssna till den genren. Där intar lutinstrumentet en särskild plats. Ett instrument som onekligen förknippats med John Dowland och senare medeltid. Från början arabiskt men som sedan fått europeiska klanger och speltraditioner.

I Hammarlands medeltidakyrka klingade lutan genomgående fint och mjukt. Karaktären och klangen i instrumentet är också sådant. I mitt tycke hade det gärna fått ljuda både högre och distinktare. Men jag befann mig ungefär i mitten av kyrkan och akustiskt varierar styrkan beroende var man sitter. The Fourth King of Danmark, Galliard och Sir John Smith, His Almaine är välkända. Som att förflyttas tillbaka i tiden. Solmund Nystabakks lutspel förmedlade värme och ädla känslor. Och löpningarna över strängarna satt som gjutna i handen.

Sirkka-Liisa Kaakinen-Pich och Solmund hörde vi i Lachrimae Pavaen av Johann Schop (sent 1600-tal). Här är det violinen som leder melodin och lutan följer. Proffsigt framfört. Med behärskad teknik och närvarande tolkning fortsatta Sirkka-Liisa med J S Bach Svit d-moll för viola d'amore. Viola d ' amore är en renässansvariant av violinen. En altviolin. Vi lyssnade oss igenom Prelude, Allemande, Courante, Sarabande, Gavotte I, Gavotte II en Rondeau och Gigue. Trots olika karaktärstilar till namnet håller Bach ett nära på jämt flöde alltigenom. Stundtals rätt krävande att lyssna till – men inte omöjligt. Intressant också att få följa de många omstämmningarna av violinen som krävdes för framförandet.

Sirkka-Liisas förmåga att behärska sitt spel framkom med all tydlighet i Fantasia av Sten Hauer (sent 1600-tal). Här på en vanlig sopranviolin. Tekniskt brilliant. Med vibrerande, snabba och till och med hårda toner känns tolkningen plötsligt riktigt modern. De kan man gilla eller inte gilla.

Känslor av ålderdomlighet i både toner och stämning återfann sig i den avslutande delen då lutan och violinen åter ljöd ihop. Med Giovanni Antonio Pandolfi Mealli (ca1630 – ca 1670) och La Castella avslutades programmet. Och lutan var nu omgjord till en teorb. Det betyder att instrumentet hade försetts med extra bassträngar och en mycket förlängd hals. Mustiga klanger i bassträngarna kunde höras. Här klingade luta och violen balanserat. För mig skulle programmet fått innehålla mer av dessa ålderdomliga klangerna.


Eivor Lindström


Publicerad i Ålandstidningen 3/8 -11

Kommentarer