Är detta "äkta" hat?


Vad är litterärt hat och vad är verkligt hat. Vad är äkta klasskamp och vad är fin-kultur.
Efter att läst Jens Liljestrands, (Dagens Nyheter)  artikel om  hat fann jag den så intressant att jag måste dela med mig av den. I artikeln argumenterar han emot Åsa Linderborgs (Aftonbladet) tankar om hat och klasskamp - klasskänsla. Hur som helst tycker jag att det är bra att det diskuteras.


Kommentarer

Sara S sa…
Tycker han verkar vara ignorant. Alltså, om man blir sparkad på och pissad på och utnyttjad, förnedrad och kontrollerad hela livet av chefer, myndigheter, politiker osv så förefaller sig hatet naturligt. Det är dramatiska uttryck men ungefär så ser verkligheten ut för en himla massa människor i Sverige.

Är det inte borgarna som står för det verkliga föraktet när de säger att alla dessa människor får skylla sig själva? Att det "de misslyckade" (undertryckta) är så av sin egen oduglighet liksom "de lyckade" (välbärgade) är det av sin egen duglighet?

Att hatet underifrån ändå är så litet i Sverige beror nog just på vänstern och dess strukturalistiska idéer om att det är strukturerna, maktrelationerna osv. som är felet och inte enskilda individers handlande. Att det är klassamhället som ska hatas, inte dess representanter.


Hur som helst. Ilska och frustration är ju nästan ofrånkomligt när orätt får råda. Man kan inte moralisera över dessa känslor. Däremot kan man se till så att de kanaliseras på ett bra sätt, dvs. politisk organisering av något slag. Annars tror jag det lätt leder till bitterhet, ressentiment, psykiskt- eller fysiskt våld i nära relationer, kriminalitet etc.
Eivor sa…
Hej Sara.
Jag tycker det är tråkigt om dagens unga anser att hatet skulle vara ett alternativ i diskussionen om att skapa ett rättvisare samhälle. Hatet föder inte bra lösningar. Det förblindar mer.
Att sträva mot att inte bli utnyttjad av arbetsgivare kan nog göras utan hatiska tankar – eller handlingar.
För min egen del så har jag funnit att generationerna innan åtminstone jag fanns till hade mycket större anledning att känna ett visst mått av hat. Då fanns inget värlfärdssystem att luta sig mot. Då gällde endast hårt arbete och försakelse. Dit vill vi förstås inte igen.

Dessutom anser jag att poeter kan skriva om förtryck och orättvisor utan att ha småbarn som metaforer. Det är brist på fantasi och kreativitet.