Fynd i havet

Havet är viktigt för Åland. Jag vågar påstå att vi alla har en relation till det.

När jag tänker på havet är det ytan jag först ser framför mig. Den yta som sträcker mellan kustland och öar och som bryts då den med ett kraftfullt ljud rullar upp på stranden. Fiskare och sjömän betraktar ytan för att läsa av våghöjder och väderförändringar, för att se brytningar av grynnor eller för att upptäcka sjöfåglar och fiskstim. På ytan samlas också den röda aftonsolen för att stilla lägga sig till ro vid horisonten i sommarkvällen.

Nå, om någon tycker att min beskrivning av havet för tankarna till en dålig marinmålning har jag förståelse för det. Skulle jag sedan försöka mig på att beskriva en bild av havet på 50 meters djup kan Malejitvijs Svart kvadrat möjligen passa som jämförelse.

För under ytan långt nere på bottnen är det mest svart....och lerfyllt.

Bottnarna i Östersjön och Ålands hav omsluter många tragedier från förr och nutid. I vår tid den ofattbara Estonia katastrofen. Lagar och regler finns dock om hur havet undersöks. För det sker aktiviteter ute i Östersjön, både synliga och under ytan. Det undre arkivet öppnas sakta upp.

Vilket får mig inse att under havsytan döljer sig inte bara skuggor och miljöföroreningar. Där ruvar riktiga hemligheter och skatter.

Champagnevraket på Åland som dykare för något år sedan fann, innehöll som bekant, intakta flaskor med ett porlande innehåll som dessutom var drickbart. Trots att champagnen var närmare 200 år gammal! Det är ett kulturmirakel för Åland.

Lite på skämt, lite allvarligt sagt, kunde vi döpa om några holmar i Föglö skärgård till Juglar och Cliqout, som en kulturell markör över champagnevraket. På Åland har vi fått en ny bit historia där vi äger berättelsen – och även föremålen. En berättelse som skimrar och bubblar som frasande vågor.

Förstås hoppade inte flaskorna upp själva utan de skedde bland annat med hjälp av dykaren Christian Ekström och därefter Ålands Museum. Därför har idag Stallhagen ett vraköl på gång.

Och nu är det dags för ännu ett vattenmirakel. I Sottunga vid Ljusklobben fångade fiskarparet Törnroos för en dryg månad sedan på fisknätet upp en vinkanna preliminärt daterad till mitten av 1400-talet. En riktig dyrgrip som någon mycket förmögen person en gång ägt. Kanske ett skepp som gått under, är en teori som marinarkeologen vid Ålands museum Marcus Lindholm, lägger fram.

Ännu en marinhistoria som av slumpen skickas upp till ytan för att berättas. En historia som nog behöver späs på för att få substans. Men spännande ingredienser finns redan: vrak, mäktiga och rika personer. Pirater? Är det möjligen en ärkebiskop som stått på däck för att lufta sig?

Också här handlar föremålet om dryckenskap.

Men Ålands museum som just nu har stängt för att bygga om basutställningen gnuggar händerna av förtjusning och planerar för den ovärderliga tennkannan i den nya basutställningen. Jag vågar gissa att även champagnevraket finns med på ett hörn. Det betyder att museet kommer stoltsera med en värdefull marinarkeologiskt utställning.

Ålands Självstyrelse har arkeologisk behörighet ända ned till bottnen i havet inom våra gränser. Vi kan behålla de fynd som hittas, använda dem så som lagen säger och dessutom i framtiden utföra flera undersökningar.

Just nu verkar slumpen ha ett finger med i spelet, för att föra fram vår historia. För något år sedan grävde en sommargäst på Sandö, Vårdö fram en påse silverpenningar från 1500-talet. En unik händelse också det.

Med de planerade arkeologiska utgrävningarna är det mindre spektakulärt. Visst, det grävs då vägar skall dras fram, men i övrigt tycks historien sova gott i de forntida gravarna. Är verkligen politikerna nöjda med det?

OBS: krönikan var inför i Ålandstidningen lördagen den 1 juni 2013