foto: Eivor Lindström, Pommern
Skriven 2019-11-01 av Eivor Lindström
Vad: CD Songs of a
Sad Sailor. Ett koncept album av Maria
Grönlund
Vem: Maria Grönlund, piano. Isabel
Blommé, cello, Karin Ebbersten,viola, Anna Kroeker, violin.
Albumet har 13 spår
och är utgivet på All Weeks record 2019
Jag har från Spotify lyssnat
på konceptalbumet Songs of a Sad
Sailor komponerat av Maria Grönlund med hemort i Stockholm. Dock har
musiken en åländsk koppling då den är inspirerad av dokumentärfilmen “Ponape,
en dröm om havet” som är en sann berättelse om sjömannen och
fartygsmodellbyggaren Runar Husell, från Åland. Manus och Regi av Mikael
Hancock.
I ett konceptalbum
ska låtarna hänga ihop på något sätt och därmed skapa en historia, genom musik,
titlar och text . I Maria Grönlunds
konceptalbum har pianot ett bärande inslag
vilket till viss del kan uppfattas som något ensidigt och smått sövande.
Och variationer i harmonier och melodik
framträder tydligast då stråkarna tillkommer.
Men om man ger sig tid att lyssna så öppnar sig musiken och växer till
sig.
Öppningslåten Under The Aspen Tre har en stillsam melodi i folklig stil, enbart framförd med piano. We
Are som sedan följer flyter mer illustrativt och jag tycker att Marias
tonspråk är vackert. June and Me lyssnar jag till som en kärleksballad.
Känslor av förströstan, förundran och melankoli. Kanske den vackraste i Maria
Grönlunds album?
I spåret You´re The best friend I Never Had
hittar vi åter en långsam ballad skriven i en molltonart, dock med vokalt inslag
av en ordlös kvinnoröst som leder melodin framåt. Ett samtal mellan vokala
toner och pianot. Ett stum dialog mellan vänner man aldrig fick, kunde man kanske
säga.
Även i What It Was Then är den tonala
musiken ordlös och vi får själva skapa dess berättelse. Det är en liten visa om
det enkla i livet. Det man längtar efter, som inte finns just där du är. Kanske
som i Lasse Mårtenssons ”Stormskärs Maja” med texten “Vad behöver
vi ord till, när vi har varann...”
Det finns dock ett
spår som lyfter albumet till en högre nivå och det är Lost där pianot befinner
sig i bakgrunden och vi möter först en ensam celloton uttrycktsfullt spelad av Isabel
Blommé som sedan leder oss in i en slags själslig ensamhet. Det är inte som
att lyssna på Bachs cello svit nr 1, men en blinkning av den finns där. Lost
har en självständig känsla och karaktär som griper tag och det blir
kammarmusik på hög nivå.
Jag har fundrat över Maria
Grönlunds musikaliska tidslinje och frågat mig om hon skrivit musiken efter
filmens story eller om hon också vävt in egna händelser. Jag som sett filmen
flera gånger bär på en inre bild av skeendet så konceptet att ta emot en historia
finns klar inom mig. De som inte sett filmen "Ponape, en dröm om havet" har säkert andra
ingångar än jag i lyssnandet. Men jag
får i musiken förnimmelser av hav och vatten,
långsamhet och monotomi av växlande väderomslag och längtan att återse
sina nära och kära.
I Under
The Fire, som troligen beskriver ett krigiskt angrepp utökas arrangemanget
med stråkinstrument, och slagstrument. Musiken är rytmisk med stadig puls och
energi. Grönlunds komposition bekläs där i 1900-talets moderna tondräkt. Här
berättas en historia om att något sker ombord på fartyget. I Mist,
(dimma) återkommer pianot och för tankarna till Debussyes La Mer (Havet)
med rullande vågor, men kan lika väl blicka mot det idoga och outtröttliga
slitet med att bygga fartygsmodellen Ponape.
Slutligen kan jag
konstatera att det är spännande att dokumentären "Ponape, en dröm om havet", fått en
efterföljare i ett konceptuellt pianoalbum. Även om Cd:n på internet
marknadsförs som lättlyssnad bakgrundsmusik så tycker jag nog att Songs of a
Sad Sailor också kunde framföras live som en full konsert inom ramen för
kammarmusik.
Kommentarer